pigment

Vissa dagar finns det ork, andra inte.
Vissa dagar går tiden alldeles för fort för en,
att det plötsligt knappt finns tid och utrymme till att göra något.
Dessa dagar... som man känner sig begränsad.

Igår skulle jag till Tjejzonen på en intervju,
som alla som ville ha "storasystrar"(stödpersoner) alltid skulle vara tvungna att göra.
Jag kunde känna att det var den rätta saken att göra,
eftersom att jag vid årsskiftet inte skulle stå utan en stödperson
då 20 år var gränsen på verksamheten jag träffade min coach längs.

Att jag efter mitt skickade e-mail angående hur sådant gick,
plötsligt fick en tid två dagar efteråt, kändes någonting som en chock.
Så här snabbt skulle det väl ändå inte gå,
var det inte meningen att jag skulle behöva vänta veckor, månader?
Eller var det kanske endast jag själv som vant mig med att skickas runt,
lämnas eller bara få en remiss till någon ny person med månaders väntetider?

Folk påpekar, de propagerade alltid om dessa piller, dessa psykologer.
Dock var oftast faktumet att jag fick svara med ett


Det var alltid det som gjorde som allra ondast.
Att folk verkade ha så pass många valfriheter att välja ibland,
medan mina var gott begränsade.
Som att jag var en icke-komplett vara som skjutits undan från bandet.

Därför kände jag att någonting sådant här var det bästa för mig.
Att ha någon att prata öppet med, som inte rakt skulle döma.
Ingen med ett randigt pappersblock att notera de mest utstående uttrycken från min mun.
Vad är jag då? Ingen människa, mer som ett objekt...
ty för var psykolog, kurator som försummar, så känner jag mig allt mindre mänsklig inombords.


Solen var starkt och något värmande mot mitt ansikte.
Det var en sådan typisk dag, då en egentligen endast skulle vilja stå i timmar ute,
med ögonen ihopslutna mot solstrålarna.
Eftersom att jag aldrig brukade gå i just det området som var nytt för mig,
betraktade ögonen var och varenda detalj som vandrades förbi,
alla dessa små cafén eller mer unika affärer.

Plötsligt stod jag i slutet av den solstrålade gränd som adressen skulle stå på.


Det märktes att jag var trött efter att ha varit på universitet under förmiddagen,
i synnerhet då jag faktiskt somnade på soffan då ingen befann sig i det rödmålade rummet.
Allt tills jag hörde ett steg och öppnade ögonen
med personen leende tvärsöver bordet.


Psykologer hade jag svårt för, men konstigt nog inte intervjuer.
Dock så kände jag efter ett tag den där lilla tvekan inombords,
ifall jag skulle låta orden fortsätta strömma ut ur min mun.
Då hon frågade om självskada och fick svaret om att jag slagit min arm blå för,
samt pressat halvmånar tvärs över armen med mina naglar,
kände jag min kropp fara bakåt som om det var för mycket.
Orden vällde ut om att det var ett halvår sedan sist,
bara en enda gång på sistone då allting brast itu.
Kanske gick jag över gränsen, kanske fick jag henne att backa...


Plötsligt hade min inre och mentala defens dragit igång.
Ord flög och de föll.
Jag argumenterade för att jag inte var så illa som jag fått det att låta.
Tänk om jag även skrämde denna människa,
tänk om även hon skulle föreslå någonting annat och skicka mig vidare på bandet...


Jag stod inte i en kö.