pigment

En sådan dag, vilken tycks gå ut på att känna en tyngd över både kropp och sinne.
En sådan dag... så allting tycks präglas utav ett smått lager av melankolisk grå färg.

Det är lite udda ifall mitt sittande med stipendieansökan tillsammans med min äldre bror
(som kommit även upp till Stockholm för den orsaken) under helgen fortfarande håller mig tömd.
Fast samtidigt har jag ju inte heller den där ack så taget för given simultanförmågan,
som alla de neurotypiska människorna(i andra ord de utan fläckar i form av diagnoser)bär på.
Allting, allt som kretsar kring mig i min tillvaro tycks smälta ihop i en enda stor röra, smet.
Plötsligt går det inte att sära på vad som hör till vad.
Vad hör till ens stipendieansökan, vad till ens papper att skicka in till språkinstitutet.
Avskyr det. Vill kunna se alla ting i klara, särade nyanser...

... men samtidigt finns det ju ingenting att göra mot det permanenta.
Fram till detta moment och framåt, är beslutet starkt till att inte svälja kemikalier i form av piller.
En hand hållandes i kragen, öronen riktade emot musik som
L'Arc~en~Ciels "Bless" eller Monsters of Folks "Dear God".
Fastän himmelen inte finns en till hands, får man försöka hitta de yttersta solglimtarna bakom molnen.


Under strategigruppens tid på centret i måndags,
gick vi iallafall igenom vilka slags handlingar i vardagen som tar
ens energi som allra mest... samt personer.
Då det väl var min tur, var en av de andra kvick nog att svara "pappa" innan jag öppnat min mun.
Så pass som de hört negativa saker berättas om hans handlingar emot mig,
ansågs väl det som självklart antar jag... samtidigt som jag svarade med en annan människa.
En som satte krav, en som ansträngde sig för att ge mig dåligt samvete...
samtidigt som den hade känslor för mig - det var en person som tog min energi den med.

För var tillfälle hade människorna mitt emot mig kunnat se mig,
lutandes emot de ihopflätade händerna nedanför min ena kind.
Betrakta, medan jag kontinuerligt vände mig om för att bli medveten om tiden.
Fastän jag inte behövde möta handledarens blick öga mot öga,
kunde jag ändå lägga märke till i mitt baköga att hon vände sitt ansikte emot mitt håll.
Och efter varje avslutad tid, skulle alltid åtminstone en av dem alla fråga ifall allting stod till bra.

Känner att det hela samtalsämnet den dagen tömt mig och mitt sinne fullkomligt.
Känner att mina hunger- och mättnadskänslor lever sina egna liv
och ger mig svårigheter med att tolka ifall tröttheten beror på lågt blodsocker
eller endast för mycket cirkulerande ting inuti mitt huvud.
Plötsligt, så tolkas allting som kommer en emot som kritik.
Mitt i allt står den där inre skölden uppstaplad, som skydd mot det som kan komma en emot.


Denna dag har varit som den regelbundna tisdagen brukar.
Lektion från och med nio till ett på eftermiddagen. Kanske tio minuter rast.
Känner, vill bara sova, på en och samma gång som kraven håller mig "gående".
Vet inte, ifall den allt mer förstärkta känslan av otrygghet har med gårdagen att göra.

Men som någonting nytt, så fick jag öva på min första semla sedan jag kanske var sex år gammal.
Som liten var det en sak, som man slickade grädden av och sedan slängde resten av.
Och när jag växte upp till att inte finna tycke för vispgrädde, sorterades den bort helt.
Men nu kände jag att jag ändå skulle våga prova på och se.
Ett nytt år, så pusselbitarna skulle falla på plats, skärpas till som jag skrivit.
Dagens övning, en semla.

... dock att den inte föll mig i smaken, hehe.
Sötbröd med vispgrädde, två ting som jag inte favoriserar ensamma.
Det är som vaniljglass, om inte med topping, ingen mening alls. Tråkigt.
Sedan fanns ju också det där faktumet att den inte hade någon av mina "säkerheter",
såsom frukt, bär eller mörk choklad... men nu har jag provat på i alla fall~!

Nu har pusselbiten fallit i plats, vilken berättar att jag hellre väljer någonting med topping.
Eller frukt och mörk choklad i allmänhet~