Att vela på egen hand
Med en planerad friskskrivning ifrån ätstörningskliniken om dryga två, tre månader,
så är det på mig själv som det resterande hänger på och ingen annan.
Känner jag någon slags velan eller motstånd till att äta någonting vilket känns laddat,
skall jag äta det utan tvekan blev det sagt när jag träffade min behandlare i onsdags.
Den enda metoden mot tvång, är ju trots allt självfallet att trotsa dem ett i taget.
Man kan inte uträtta mirakel, men samlar man ihop alla detaljer och bitar blir resultatet stort.
Först bokrean på den stora bokhandeln på Mäster Samuelsgatan,
för att sedan vandra ned till Hötorgshallen(mina älskade mullbär behövde fyllas på)
och Kreatima, det enda stället där mina svarta tuschpennor fanns att köpa.
Dock kunde jag känna av att de myllrande strömmande utav människorna i city
långsamt men säkert svepte bort min kraft och energi.
Fastän jag sovit dryga åtta timmar var mina sinnen fortsatt överstimulerade.
Det var nog en ganska bra dag att ha motivationen till hands ändå.
Medveten om att fredagsfik-folket så småningom skulle anlända överallt,
gick jag in på ett av mina favoritfik strax innan halv tre.
De enda lediga platserna var ett bord i fikets mitt eller de höga stolarna vid fönstret.
Hörnmänniska jag är till trots, så kanske fönstret var det bästa jag kunnat be om.
Istället för att bära på tanken att folk betraktade och analyserade mig,
så kunde jag i dess plats titta på folket som gick förbi
samtidigt som boken jag tidigare handlat fanns till hands.
Att jag inte hade lagt märke till det förut...
att fika för sig själv var en sådan behaglig sak att göra då man hade en bok som sällskap.
Då den närmaste personen bakom mig satt och läste en notbok,
gav det en känsla av att någon berättade för mig att allting var som det skulle.
En sojalatte tillsammans med en tosca-liknande bakelse och en kardemummaskorpa,
vid sidan av en bok om kroppsspråk och sociala tips.
Det kanske är på det här viset en fredag borde vara...
Då faktumet att öva mig själv på laddade ting, kom saken på mitt huvud
att jag kunde göra detta varenda gång jag åkte ensam in till stan. Att fika på egen hand.
Ingen människa att påverkas av, från att ständigt fråga den ifall jag valde rätt vakelse
till att sedan sitta och gräma sig över att jag borde ha valt samma slags.
Står man där vid kassan själv, finns det ingen att vela fram och tillbaka emot.
Vad vill du själv ha, vad vill du prova vid detta tillfälle.
Livet handlar om att prova på nya saker, at få nya vyer.
SV: Nej va kul! Jag ska börja den 4 oktober. Då kanske vi syns där!
Jag har också haft svårt för att fika eller äta ensam. "Alla kommer att stirra ut mig och undrar vad det är för fel på mig som äter ensam". Sen gör man det en gång och märker att det inte alls är så farligt, sen gör man det en gång till och märker att flera stycken sitter ensamma och att man aldrig lagt märke till att det skulle vara något konstigt med dem. Precis som med alla rädslor, oavsett vad det handlar om, märker man att de inte är så läskiga när man väl utmanar dem =)
Har aldrig fikat ensam men jag borde nog göra det. Varför inte liksom?
Att fika ensam är underskattat. Helt klart!
I början var det också läskigt, men egentligen var det väl ovant, så otänkbart liksom.
Att spendera tid med sig själv är underskattat. Det var först när jag började göra det igen som jag faktiskt insåg hur mycket jag saknat mitt eget sällskap!
Du är jättesöt.
svar till den anonyme:
Tack så mycket för din fina kommentar~!
Den värmde verkligen i bröstet på mig~<3
kramar
