pigment

Torsdag eftermiddag, skall yoga i mitt rum om en liten stund innan maten.
Ingen mer lektion för veckan, vilket känns som ett rike i himmeln.

För stunden känns mitt sinne enkelt sammanfattat ganska disträ,
som att alla möjliga tankar och idéer skulle dra i mina armar och ben.
Plötsligt hör jag nu i bakgrunden "So who's it gonna be" komma från Timo Räisänen.
Och det i sig är ganska typiskt då jag alltid lyssnar på musik
som passar moment och stunder, som om bakgrundsmusik.
Detta är ditt soundtrack, människa, ljudet som följer dig ljuger inte, karaktär.

Under den senaste tiden har jag inte kunnat sätta fokus på ting, brist på energi.
Men efter att ha drömt en dröm, vilken gav mig kväljande känslor i magen längs trängande intryck,
kan jag endast känna av en fulländad rastlöshet.
Tiden går för snabbt, plötsligt har det staplats upp med saker och ting att uppfölja.
Studera ännu mer på hemmafronten, hitta fina kläder att klicka hem från internet,
röra på kroppen som om detta var sista dagen innan en trång fängelsecell...
på samma gång som jag sitter här med tomma händer.
Inga impulsköp, människa, dessa kontanter skall sparas till ett halvår i Japan.
Ingen träning varenda dag, karaktär, tid och ork räcker inte till.

Jag får helt enkelt sätta ned båda mina fötter på grunden
och börja inse att en mänsklig varelse inte är kapabel till allting.
Dest mer man anstränger sig för att nå sitt mål, desto mer uppskattas resultatet i slutändan.
Självfallet inte i en ätstörning i den nedåtgående spiralen då en sådan i slutändan
inte uppskattas av kroppen, men i de flesta fallen faktiskt~!
Här sitter jag och rent av njuter av att åka kommunalt för att jag inte fick göra det på ett halvår
då jag hade min allvarligaste tid på ätstörningskliniken.
Må ha åtta lagade hål i tänderna, men på utsidan ser de friska och hälsosamma ut.
Händerna är inte gula som förr, då min leverfunktion sjunkit ned i botten utav näringsbrist.
Ett halvår till utan att ha sökt in till en ätstörningsbehandling, hade jag inte levat.

Angående mat, är det faktumet att jag tänker på det dygnet runt som kanske bör ses över.
Det senaste tillfället som jag träffade min behandlare och hon frågade
hur mycket tid jag lade ned till att enbart tänka på mat, fanns den känslan till att skratta.
Hur skulle jag kunna sätta ut ett timantal, då det alltid finns i mitt bakhuvud.
Från och med frukosten, är näst intill allting bestämt vad jag skall äta under dygnet.
Egentligen skulle jag inte kalla det för att lägga ned tid till att tänka,
då det mer har fått som en permanent, automatisk funktion i min kropp...
skäms på mig själv, kanske.

Då det kommer till övningar av förbjudna livsmedel(alltid fyra stycken/vecka)
känner jag bara av en enda stor velan.
Fredagen och lördagen är uppbokade eftersom att jag skall på filmkvällar och dylikt
tillsammans med dem från min kurs... medan i alla fall en står gapande tom.
Om och om igen kan jag se visionen av den ensamma Ben & Jerry's-glassen i frysen...
samtidigt som den enskilda tanken kontras av faktumet att det är en torsdag idag.
Torsdag... suttit stilla i skolan... har inte hunnit träna ett riktigt pass i veckan
förutom lite yoga i mitt rum... vardag, sitta still...
det är vullständigt fastbränt inuti mitt huvud och sinne att sött tas på helgen.
Annars är det en dålig vana. Tröstätande. På det amerikanska viset att hantera ting.

Är det helt okej att äta glass på en torsdag av alla dagar...?

だめですか。