Solstrålar och moln
-"-D-djursholms Ekeby"-,
hördes det raspa ut ur tågvagnens högtalare.
Solen var i sitt ess.
Sista boken till universitetet var återlämnad.
Sommaren var här till slut.
Men vart fanns värmen, den inre av den, inuti mitt bröst?
Allting som ekades inuti mitt huvud nu var datumet "3 juni", "3 juni".
Idag var dagen som estetklassen under min förra tod studenten,
och det inklusive min gamla vän "E",
som hoppade av ett år utan att ens säga ett ord till mig.
Ögonen var fästa vid sms:et med inbjudan till hennes skiva.
Jag hade inte svarat på det ännu,
bara vandrat runt med min mentala kärna bestående av ett velande kaos.
Jag visste, jag visste ingenting alls.
-"Förlåt att jag inte svarade i tid,
men jag hade en annan sak att passa tyvärr.
Men grattis---"-
-klick-,
men jag hade en annan sak att passa tyvärr.
Men grattis---"-
-klick-,
skickat.
Det jag hade att passa var en liten psykologtid,
hos en psykolog som jag inte kände ett enda ting för.
Varför.
Varför, varför, varför var jag så feg?
Varför hade jag inte en enda kota stöttande i min ryggrad?
Känslan fick mig att vilja krypa ihop på det något grusiga golvet.
Som om det skulle passa mig bättre,
som om det skulle få mig att känna mig mer bekväm.
Tvånget att prova allting nytt i min vardag
kontrade med den gråtande och livrädda flickan inombords.
Vem var den här bisarra människan egentligen?
-k-tang- -k-tang-
Plötsligt såg mina ögon hur tåget for förbi förberedda studentflak.
Kontrinuerliga mängder av vita prickar i form av studentmössor.
Mitt gamla gymnasiums studentutsläpp.
En kolsvart klump for nedför svaljet på mig.
Den soliga himlens ljus förstoppades av moln ovanför tågets tak.
Jag ville inte se detta, inte detta.
Jag ville inte minnas.
Kunde inte någon människa snälla ta bort det här?
--
-"Mamma, ni behöver inte göra en sådan stor sak av det här.
Det behövs inte"-
-"Vad pratar du om?
- Det är ju din student, du tar studenten~!"-
-"Ja, men jag känner ingenting för det här.
Det känns så onödigt. Egentligen kan man ju bara hoppa över det här"-
--
-"Mamma, ni behöver inte göra en sådan stor sak av det här.
Det behövs inte"-
-"Vad pratar du om?
- Det är ju din student, du tar studenten~!"-
-"Ja, men jag känner ingenting för det här.
Det känns så onödigt. Egentligen kan man ju bara hoppa över det här"-
--
Det var en sådan underlig känsla i fjol,
hur hela min familj log och sken som mindre solstrålar,
medan jag själv inte kunde förstå varför.
Vad var det som var så speciellt med denna dag?
Varför kände jag det inte?
Kunde ingen ta bort den här dagen?
---
---
"Så, Victoria.
Du har varit här ett par tillfällen nu och pratat med mig.
Hur känns det, skulle du vilja fortsätta, eller?"
"Jag... vet inte... det känns bara inte rätt.
Skall jag gå till en människa och prata,
så känner jag att jag måste känna något för personen.
Att jag kan lita på den eftersom de flesta bara antingen lämnat eller skickat mig vidare.
Att bara pressa ut saker och blotta dem för en människa som jag inte känner tillit till...
är som att ställa det hela på en hal is. Som brister.
Jag är trött som jag är och har inte orken att förtära mer energi i onödan"
---
"Så, Victoria.
Du har varit här ett par tillfällen nu och pratat med mig.
Hur känns det, skulle du vilja fortsätta, eller?"
"Jag... vet inte... det känns bara inte rätt.
Skall jag gå till en människa och prata,
så känner jag att jag måste känna något för personen.
Att jag kan lita på den eftersom de flesta bara antingen lämnat eller skickat mig vidare.
Att bara pressa ut saker och blotta dem för en människa som jag inte känner tillit till...
är som att ställa det hela på en hal is. Som brister.
Jag är trött som jag är och har inte orken att förtära mer energi i onödan"
Dunket från studentflaken hade en sådan volym att fönsterna vibrerade.
En efter en, blev det högre och mer pulserande.
Magen led av smärta.
Kommentarer
Trackback
