pigment

Att se på bröllopet, betrakta det längs sekunderna gick...
var samtidigt en slags hål utav oändlighet att se på.
Det var udda, samtidigt som det var så pass bedårande vackert.

Daniels alldeles röda ögon.
Nervositeten som fick dem att oftast se ut bland de spelande fiolerna.
Handen som skakade så att ringen knappt ens träddes på fingret.

Så detta var bröllop, så detta var romantik.
Vad jag knappt var medveten om.
Bröllop hade inte tagit så mycket plats i huvudet på mig som liten.
För jag var övertygad.


, med ett spontant ryck på axlarna var hur jag fann det som då.
Varför skulle jag behöva leta efter kläder i så flera timtal,
varför skulle jag dittan och dattan.
Varför ödsla energin på det "onödvändiga", antog jag.


Och samtidigt är det ju så sorgligt på en och samma gång.
Att ett litet barn skulle rycka på sina axlar med ett leende
och ge upp innan det opponenta ens kommit till mötes.
Övertygelsen om att ingen skulle vilja ha det och
därmed ett sådant beroende till sin mamma.
Alla skulle lämna det någon gång, frågan var bara när.
När dolken skulla komma i dess rygg.

Och ju mer åldern stiger, desto mer tar den plats.
Den besatta rädslan för att inte vara bra nog,
att mitt i allt omvandlas till passé.
Plötsligt finns det så mycket mer att fästa sin blick på och kritisera.
Den besatta manin över detaljer. Att allting inte är lika enkelt mer.

Det blir så mycket mer att hinna med,
så mycket som en människas två händer inte alltid
kan hålla upp under ett och samma ögonblick.
Desperationen.
Allting får en att vilja kräkas ut det som tynger som allra mest.
Antingen sluta äta eller leva,
för platsen för dem båda finns inte på händerna.
Inte inuti kroppen heller, för då kommer man troligen att spricka itu.
Magen klarar inte av mera, man måste bli ren.
Man bör, man måste duga.

Allting för bekräftelse.
Allting för värme.