Den som inte ville vara begränsad

"Dagen då mamma dör, är den dagen jag tar självmord"

Sådana oskyldiga ord intalade jag mig själv som liten,
innan jag ens visste hur tvillingar kom till.
Oskyldiga, dock inte utan tillit.
Hon var, hon är grundstenen i mitt liv, den som alltid suttit där vid min sida.
Grät hon, grät jag i en allt högre och övermannande volym
i tro om att alla dessa tårar berodde på mig, att jag var skulden.

"Du skall aldrig klaga på att du är kort, Victoria
- för då kan du bära vilka höga klackskor som helst"

Dessa små godbitar i livets citat, som samtidigt hålls nära mit hjärta.

---

Igår, söndag, var det min tur att stå där nere i köket innan alla ännu stigit upp,
fastän jag endast sovit strax över sex timmar,
fastän utmattningen sedan gårdagens 50-årsfest hos min farbror.
Mina ögon sved något så enormt och huvudet tryckte på.

("Mors dag, mors dag... har jag allting nu...?")

På hennes plats vid köksbordet ställde jag min present.
Tio, enligt mig, svindyra chokladpraliner för över 100 kronor,
en flaska med ekologisk äppelmust som jag hittat tillsammans med min coach.
Men den sak som kändes allra viktigast för mig var den utrivna,
något patetiskt nedklottrade papperssidan med orden "Tack för att du finns".

("Tack för att du ens hållit mig vid liv...")

Klockan var endast drygt sju på söndagsmorgonen,
allt för att jag tidigare visat mamma Stockholms City-artikeln om
Hornstullsloppisen som skulle ta plats den här dagen.
Vad var bättre klangat på hennes dag än att gå på Nordens största årliga
loppmarknad då det var sådant som hon älskade allra mest?

("-"dryga 30000 besökare i år"-... vara fin får lida pin..."),

nu fick inte min kropp begränsa mig.
Det var inte tillåtet. Icke.
Även fast gårdagens fest och allt dess ljud fört mig till bristningspunkten
att jag näst intill kräkts utav överstimulering och överstress.
Huvudet värkte till än en gång och ansträngdes för att förnekas.

("Inte"), ("Inte")

--

--

... men nog allt var det folk där.
Som aldrig förr och jag började gå allt mer långsammare framåt
medan min syster och mamma ökade takten allt mer.
Vad gav jag mig in på egentligen? Vad?

Först att vi nu befann oss på Söder bland ett bokstavligt talat hav utav människor,
sedan att vi även skulle tränga oss in bland dem.
Helvetet tog sin realistiska plats framför mina ögon.
Mängden av intryck, mängderna av nätta, smala människor i snygga söderkis-kläder.
Såg dem alla på mig då jag gick förbi dem?
Sköt deras blickar mig rakt igenom?
Skulle, hade jag ens rätten att vara på den här platsen?

Jag fick inte lov att backa nu. Inte ångra.
De båda såg så fram emot detta, det kunde jag se på deras skinande ansiktsuttryck.

("Jag får inte även vara en begränsing för dem
- vilken mening är det då att jag finns i liv?")

---

---

"Ååh, jag vill bara slänga i mig maten nu,
så att jag kan snabba mig tillbaka dit så fort som möjligt~!",

utropade min syster utav en ren köparglädje då vi väl satt oss ned på sushistället i närheten.
Min panna höll sig nere på bordsytan och händerna tryckande på.

("Inga fler ljud, för guds skull inga ljud..."),

en förbikörande bil tolkades just den sekunden som en dolk för mina öron.
De orkade inte mer, min kropp orkade inget mer.
Hela jag skakade dolt och min mage drog sig ett uppror.
Jag ville kräkas, för de schemalagda sushibitarna skulle inte få plats där nere.
Samtidigt som jag intalade mig själv om att jag endast var svag.

"Mår du inte bra, Victoria?",

hörde jag min mammas röst dovt utanför mina handflator,

"Du får inte vara på så pass dåligt humör, nu när vi ändå inte är här"

("N-ni vet inte... ni vet inte ett jävla skit...")

"-Ni vet inte ett enda jävla dugg hur det är...!
Att bli utmattad av att vara bland folk och
sedan trängas till kväljningspunkten av 30000 av dem...!"

Jag orkade inte alla sushibitarna,
det rann ned tårar för mina kinder längs att min mage plågades av dolkar.
Förbannade begränsingar, hatfyllda känslor i spegelbilden.
Det finns alltid något som brister.
Itu.



Efter mitt lilla utbrott, lossade litel av det inre kaoset iallafall.
Ibland behövs det mer än endast tårar,
något mer liknande en eruption, en attack för att det skall kunna lossna på ett vis.
Nu kunde iallafall förstå en aning mer... även fast det ändå inte var nog.

- men ingen människa är perfekt, ingen kan läsa tankar~!
Och det är ju också förstås viktigt att vara medveten om,
även fast det kan brusa upp en inre dispyt...

En sextiotals-blus som de båda pekade ut var absolut "jag" av någon anledning.

Men 60 kronor för en sextiotalsblus antar jag inte är så illa ändå~


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0