Att bära på en sak
I tisdags fick jag börja äta bär igen.
Och det bar i sig på en väldigt speciell innebörd för min del.
Innan behandlingen åt jag mycket bär, i jämörelse med annat,
och blev fullkomligt låst i det tänkandet.
Nyttigt, nyttigt och återigen nyttigt... så jag fick inte ha det på mitt matschema
- för att bryta med dess tvång totalt.
Så då min behandlare sade att jag fick ha färska bär...
så kunde jag inte tro det. Ljög mina öron för mig?
Åter och åter igen frågade jag om för att vara säker på att det var realistiskt.
Hela bussfärden hem satt jag och stirrade ut i intet.
Jag fick äta bär, var det bra, var jag redo.
Ååh, mitt huvud visste inte hur det skulle reagera alls...
Den första personen jag hade träffat som aldrig haft jordgubbar i frukosten.
Men alla vi var olika människor med olika erfarenheter.
Det var svårt för mig att hålla ansiktet ifrån ett blygsamt leende på läpparna.
jag log.
vilket var bortom möjligheterna. Det visste jag.
Det var bland det allra mest "negativt" laddade sakerna för min del,
bland de mesta tvångsmässiga.
Vad i för guds skull sade hon egentligen?
Varför skulle jag få äta dessa ting?
Jag satt där i en fullkomlig tystnad med blicken ute i luften.
Ingen aning.
Inte en blekaste aning om vad det var som pågick inuti mitt huvud just nu.
En del kunde inte tro det,
en annan ville hoppa upp i luften utav en skär glädje...
medan en tredje och sista brast som en enda stor misär.
Under bussfärden hem den här gången, kände jag ett tryck,
som om jag skulle kräkas en närmaste sekund och slet fram närmaste papperslapp.
Jag var bara tvungen att lätta på det, på något möjligt sätt.
Jag ville inte att min snara identitet skulle sina iväg.
Jag vill inte bli en icke-existerande ting.
Snälla, tag inte bort det enda som jag har... för vem blir jag då?
Maten, vikten hade varit allt sedan första ring... jag hade växt upp med dem.
De var mina pelare... mina piedestaler... jag ville inte hamna nere vid gruset.
Jag vet inte vem jag kan vara utan dem.
Jag är redan så pass diffus.
Släpp inte ut mig i ett svart hål som jag inte finner ljuset ur.
Och det bar i sig på en väldigt speciell innebörd för min del.
Innan behandlingen åt jag mycket bär, i jämörelse med annat,
och blev fullkomligt låst i det tänkandet.
Nyttigt, nyttigt och återigen nyttigt... så jag fick inte ha det på mitt matschema
- för att bryta med dess tvång totalt.
Så då min behandlare sade att jag fick ha färska bär...
så kunde jag inte tro det. Ljög mina öron för mig?
Åter och åter igen frågade jag om för att vara säker på att det var realistiskt.
Hela bussfärden hem satt jag och stirrade ut i intet.
Jag fick äta bär, var det bra, var jag redo.
Ååh, mitt huvud visste inte hur det skulle reagera alls...
---
---
---
"Har du ätit några bär sedan vi sågs sist då?"
"Mm, jordgubbar till frukost"
"Vad? Till frukost? Man brukar väl inte ha jordgubbar i filen?"
("...")
"... jo, det brukar man. Vad annars?"
"Jordgubbar äter jag för hand.
Har aldrig haft jordgubbar i filen..."
"Fråga alla andra här ifall de haft färska jordgubbar i fil en varm sommarmorgon.
Jag slår vad om att de har det..."
"Mm, jordgubbar till frukost"
"Vad? Till frukost? Man brukar väl inte ha jordgubbar i filen?"
("...")
"... jo, det brukar man. Vad annars?"
"Jordgubbar äter jag för hand.
Har aldrig haft jordgubbar i filen..."
"Fråga alla andra här ifall de haft färska jordgubbar i fil en varm sommarmorgon.
Jag slår vad om att de har det..."
Den första personen jag hade träffat som aldrig haft jordgubbar i frukosten.
Men alla vi var olika människor med olika erfarenheter.
Det var svårt för mig att hålla ansiktet ifrån ett blygsamt leende på läpparna.
"Ja, okej då. Är det någonting som du undrar över?"
"...",
"...",
jag log.
"Okej, vad är det?"
"N-nej inget... kom bara upp en tanke om gojibär över frukosten...~",
"N-nej inget... kom bara upp en tanke om gojibär över frukosten...~",
vilket var bortom möjligheterna. Det visste jag.
Det var bland det allra mest "negativt" laddade sakerna för min del,
bland de mesta tvångsmässiga.
"Du kan ha gojibär också"
("Ahaha... ha... vad?"?
"... va?"
"Huvudsaken är att det är varierat.
Du har väl russin i någon av dina frukostar, eller hur?"
"Så... du menar... att jag kan byta dem mot varandra?"
"Mm"
("Ahaha... ha... vad?"?
"... va?"
"Huvudsaken är att det är varierat.
Du har väl russin i någon av dina frukostar, eller hur?"
"Så... du menar... att jag kan byta dem mot varandra?"
"Mm"
Vad i för guds skull sade hon egentligen?
Varför skulle jag få äta dessa ting?
Jag satt där i en fullkomlig tystnad med blicken ute i luften.
"Vad tänker du på?"
"V-va, nej... jag vet inte..."
("Korkade, Victoria, varför rinner det en tår längs din kind just nu?")
"V-va, nej... jag vet inte..."
("Korkade, Victoria, varför rinner det en tår längs din kind just nu?")
Ingen aning.
Inte en blekaste aning om vad det var som pågick inuti mitt huvud just nu.
En del kunde inte tro det,
en annan ville hoppa upp i luften utav en skär glädje...
medan en tredje och sista brast som en enda stor misär.
("Betyder det där här... att en del av mig själv försvunnit ut i luften...?")
Under bussfärden hem den här gången, kände jag ett tryck,
som om jag skulle kräkas en närmaste sekund och slet fram närmaste papperslapp.
Jag var bara tvungen att lätta på det, på något möjligt sätt.
--
"Det är en... någon overklig och fabel känsla.
Skedde det verkligen, är det verkligen sant?
Är det endast en belöning, eller ett rakt faktum?
Mitt huvud vandrar runt i ett velande, på gränsen till dispyt.
"Är jag verkligen redo?""
--
"Det är en... någon overklig och fabel känsla.
Skedde det verkligen, är det verkligen sant?
Är det endast en belöning, eller ett rakt faktum?
Mitt huvud vandrar runt i ett velande, på gränsen till dispyt.
"Är jag verkligen redo?""
--
Jag ville inte att min snara identitet skulle sina iväg.
Jag vill inte bli en icke-existerande ting.
Snälla, tag inte bort det enda som jag har... för vem blir jag då?
Maten, vikten hade varit allt sedan första ring... jag hade växt upp med dem.
De var mina pelare... mina piedestaler... jag ville inte hamna nere vid gruset.
Jag vet inte vem jag kan vara utan dem.
Jag är redan så pass diffus.
Släpp inte ut mig i ett svart hål som jag inte finner ljuset ur.
Kommentarer
Trackback
