pigment

Då behandlaren som jag talade med under uppföljningssamtalet i tisdags
berättade att jag trots allt hade samma nummer på vågen som sist vi sågs,
sjönk det ned en lättnad över mina hittills höga axlar
på samma gång som det ekade en stämning av "var det allt?" inombords.
Fastän jag visste att det verkligen var för det bästa att ingenting förändrats...
var det som om det på fel vis väckts en liten gnista utav förväntan under den senaste tiden.
Då min äldre syster rensades igenom sin garderob för att ta med resterande till Göteborg,
lade fram sina något år gamla märkesjeans med order om att de skulle prova.


Medan hon betraktade hur ett par Miss Sixty satt på mig och mina kortare ben,
nästintill muttrade hon om att


rätt så tätt följt av ett


Vilket inte visade sig att vara fallet.
Ingen beordran om att åter sätta mig ned i samlingsrummets soffa på ätstörningsklinikens.
Inga uppmaningar till att öka och göra portionerna bredare.
Den enda känslan som tycktes slå mig det momentet var att luta mig djupt intryckt i en soffa.
Mindre än tre månader kvar tills jag skulle sitta på ett plan mot andra sidan jordklotet.