pigment

Vart står man någonstans nu. Mot vilken riktning skall man gå.
Eller lika gärna endast räcka ut händerna för vad som kommer en förbi.
Just under nuet känns det som om jag inte orkar med att lägga ned energi på att tänka.
Så det har sovits ett alldeles för fåtal timmar,
så jag har inte varit lika produktiv med självstudierna...
men samtidigt får jag påminna mig själv om faktumet att min kropp är ömtålig.


I söndags träffades jag med min äldre syster för att fika på Mellqvists kafé.
Då det var lite väl tidigt och det dessutom var alldeles fullsatt, vandrade vi runt
och förbi den där riktigt fina godisaffären med allt möjligt i närheten.
Våra blickar hade båda förut betraktat de inglasade lyxpralinerna med choklad.
Plötsligt gick vi sedan till kaféet med varsitt par av finchoklad i en liten påse.


Mitt i allt sorl kändes vad som kom inifrån som ett enda högre eko.
En croissant med vaniljfyllning, en latte, som mitt övningsschema normalt sade...
och sedan två stycken chokladpraliner som pricken över i:et.
Vad skulle jag ha att oroa mig över,
min syster tog detsamma plus tre stycken kardemummaskorpor?
Dessutom då folk yttrat mig emot hur späd jag var i kroppsbyggnaden.
Livet handlade trots allt om att prova på nya saker och ting.
Resultatet bar inte på huvudrollen, utan vägen dit för guds skull.

Kanske var inte två praliner med smak av tiramisu och ingefära en fullkomlig hit,
men då hade jag iallafall provat på dem två smakerna
och därmed breddat ut mina vingar en aning mer.
En croissant med vaniljfyllning var det med någonting nytt,
för att inte säga att jag aldrig ätit en croissant i allmänhet sedan
början av första ring på min dåvarande väns "altan".

Mitt i allting kunde jag nu känna en frid inombords,
som om ett fönster öppnats för att låta frisk luft bredda sig ut och ersätta inuti mitt sinne.
Tvätta undan det äldre grå och känna en nytt lager lackas på i dess plats.

Att min syster sedan på kvällen gav mig min första naprapatiska behandling
kanske var helt frid och fröjd i sig, då jag skrek till då det knäcktes emellan mina skuldeblad.
Men det som kändes som otäckast, fick mig dock att kunna andas djupa andetag,
vilket jag inte kunnat sätta punkten på när det var sist.
Min kropp hade under en lång tid vandrat ned i en negativ spiral
då den varit spänd och trasslat till punkter till den punkt att "djupa" andetag inte funnits till,
och nu kunde jag det mitt i allting.
Det var nog värt varenda krona att bjuda henne på fikat.


Annars har början av den nya veckan bestått av min brist på ork, som vanlighet haha.
Så nu vet jag att jag aldrig mer igen skall komma oförberedd till tisdagslektionen
med den äldre japanska gumman som lärare.
Kortare än mig(fastän min längd på 154,5 centimeter...) och ändå förfasande skrämmande
att ord går om att folk under det förra året gråtit efter hennes lektioner...
man lär sig effektivast genom det hårda viset, definitivt.

Och som en motivation till att göra mitt bästa framöver,
så har jag slutligen blivit anmäld till att studera i Japan i höst~!
Från och med oktober och i ett halvår kommer jag få sätta mig i den sitsen
där jag får klara mig själv utan en massa ting att greppa fast vid.
På en och samma gång som jag ännu inte kunnat stabilisera faktumet,
finns den där adrenalinsparkande ängslan som tar över min tillvaro.

Hur jag än vrider och vänder på det allt, finns det så mycket att utföra innan dess.
- först och främst att bli friskskriven från ätstörningskliniken
- lära mig att kunna orka med att laga middag var dag, för att inte säga recept
- lära känna mina energitoppar och dalar för att inte "svimma" vid vissa moment
- att våga tro på mig själv och mina förmågor och kompetens

Jag vill visa att det är detta år som kommer gå ut på att sätta alla pusselbitar samman.