pigment

Ännu igen blev det ett stort gapande hål emellan inläggen...
så det här är vad det innebär att plugga på heltid
- att knappt ha någon fri tid i överhuvudtaget!

Men jag borde ju ändå inte klaga,
att ha saker att göra var vad jag mest av allting ville ha då
jag endast var fast på ätstörningsklinikens heltidsbehandling.
Frågan är vad som är bäst,
att antingen sitta och låta rastlösheten driva en till vansinne
eller låta mängden utav ting få en att falla ihop utav utmattning.
Att låta kraven och tvången få en att spricka inombords
eller låta dem slita och dra sönder i dess plats.

... det är nog ändå det andra alternativet ändå,
för då känns det som att mitt liv rör på sig, att jag lär mig någonting nytt var dag.
Alla mängder utav intryck består både av svarta och kristallklara sidor.
Känner jag mig under press finns den där vanan vid medvetande,
att jag enkelt drar mig undan som reaktion,
för att inte de sociala sidorna skall trötta ut mig ännu mer...
så var dag får jag intala mig själv att det inte är okej. Det är inte något att eftersträva.


... men varför jag inte uppdaterat här har varit på grund av att jag knappt varit hemma alls.
För att vara mer tydlig så umgicks jag med japanska studenter under helgen!
Först under fredagen var det konversationsgrupper, rundvisning
och sedan en gemensam middag emellan de 30 japanerna och oss 20 studenter
från japanskastudierna... vilket jag tror var väldigt nyttigt för min del.

Just den där känslan av att kunna släppa av,
att kunna ha äkta använding för sina kunskaper
(eftersom att japanerna precis som stereotypen var fullkomligt värdelösa på engelska),
istället för att hela tiden vara medveten om att personen framför
mina ögon lika gärna kan prata svenska... var så härligt på ett vis.
Utmaningen och hur roligt det var att visa vad jag var bra på
fastän jag glömt bort en hel del på ett år sedan gymnasiestudierna.

Fast den bästa delen var nog ändå att nästan alla av dem var i min ålder
så att jag kunde se hur de var, vad de hade för intressen...
Då jag sade ett par japanske artister jag funnit tycke för,
blev de överraskade på det där typiskt härliga asiatiska viset.
Det var även en tjej, Risa, som jag kom i kontakt och pratade med hela tiden.
Då hon presenterade mig för ett par andra japanskor var deras ord

”甘い!!”

(vad söt)

”本当に甘い!”

... vilket gjorde mig så glad.
Det var fastbränt inuti mitt huvud att sådant inte kunde vara möjligt,
men ändå blommade det verkligen upp inom mig utav lycka.
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få höra det från japaner,
jag som enligt min spegelbild var så pass ful.
Det var en dröm som försöktes skakas av...

Och sedan lärarna under slutet av kvällen sagt att det skulle vara fritid
mellan 10:30 och 19:00 dagen efter på lördagen, spikade vi det att jag och K
från japanska skulle visa Risa och en annan runt på stan.

Så hela lördagen fick jag för första gången umgås med japanskor(3 stycken)
i min egen ålder... vilket ärligt talat kändes så overkligt. Det måste ha varit en dröm.

Och på ett vis fick det mig också nostalgisk.
Som om det fick mig att känna små minneskänslor av hur min passion
för den japanska kulturen var, landet i sig, folket...
hur mycket jag innerst inne återvända dit.

Vi lovade varandra att då jag skulle komma dit,
skulle vi gå ut och äta okonimiyaki, sukiyaki...
uppleva sådant sådant som fått mig att älska deras land på ett sådant sätt.
Kanske är det just det som är det viktigaste av allting,
att följa den röda tråden som visar känslans väg för en.