pigment

Blicken följde minutvisaren på klockan mitt på universitetets station.
Minuten slog om till 14:19.
För var minut som tickade, steg den svarta klumpen inombords.
Plikten sade att det var ett måste, känslan ville springa för livet, bort, långt bort ifrån.

Bara någon cirka kvart innan hade jag med ett leende sagt till de andra
att jag skulle på gastroskopi och vandrade ut med lätta steg.
Men egentligen var jag den lömskaste lögnaren av dem alla.

Faktumet var att jag var fobisk för sprutor.
Samtidigt detsamma när det kom till att stoppa i mig utifrånkommande ting.


Då min äldre syster som frågat om att följa med väl kommit,
kändes en del av mig som om distant. Ingenting var närvarande,
allting ville vara på någon annan plats.



visade kvinnan leende med en gest.
Momentet jag såg in förbi dörröppningen, slutade mina andetag dras.
I mitten av rummet stod det en bädd med en snett liggande rutig duk.
Bredvid bädden en stor, svart maskin som närmast påminde om pappas slipmaskiner i garaget.
En slang hängde ned på golvet från den, sedan en genomskinlig sådan,
sedan den bredaste av dem som var svart...

"Nu kan du lägga dig ned på bädden, Victoria"


Jag stod kvar där jag redan var.
Först med ögonen på den stora "helvetesmaskinen", sedan på brickan med sprutor.


Fingertopparna lyfte på duken.


Sekunden efter att jag gått med på att lägga mig ned på britsen,
hördes det tydliga ljudet utav en öppnad sprutförpackning.
Vad som helst förutom det...


Tårarna rann, jag grät.
Allting som kretsade kring inuti mitt huvud var min fobiska rädsla för sprutor,
längs den vedervärdiga rädslan för att få medel insprutat i mig.
Jag skrek utav smärta, längs rädsla innan ingreppet ens påbörjat,
utan bara då det var menat att spruta in halva dosen av lugnande.


Plötsligt var det en annan människa i rummet, vilken visade sig vara läkaren själv.
Hon såg på mig medan det rann längs mina kinder, på gränsen till hyperventilation...


Mitt i allt förstod jag ingenting.
Varför kände jag inte en enda verkan av det morfinet?
Varför kändes allting bara pina då medlet enligt andra skulle få en att vara halvt sovande...


Det gjorde ont, det gjorde så förbannat ont.
Från att de verkar ha fört ned den största, svarta slangen, fördes det ned en till i den.
Var fanns luften, varför kom det inte ut något trots mina så pass starka kräkreflexer?
Varför existerade ett sådant helvete i det verkliga livet...



Jag hörde bara rösten, men inte ifall hon log eller inte.
Rädd för livet låg jag bara med huvudet och öppen mun,
samtidigt som den vänstra handen kände på halsen för att försäkra att de inte gröp ur ett hål.
Framför mina ögon hade de lagt ut ett par lager papper för mina svarta kinder.

"Enligt vad vi såg i vår undersökning, så fanns det inga fel.
Inga sår eller dylikt, så det var väl bra?"

Min syster stod bredvid mig med ett leende på läpparna tacksamt,
medan jag endast satt där fullkomligt tyst, frågandes


Om det inte var någonting, hur skulle man då kunna få bort det?
Det fanns inga tabletter, det fanns för guds skull inga behandlingar för "ingenting"...
skulle det i slutändan endast resultera i ett konstanterande om att jag
inte var passande för att gå och läsa på universitetet på grund av stressmage?
Att det var inte något man kunde ta bort genom medikament?

---

Mitt fullkomliga sinne är i ett ständigt kaos just nu.
Först på grund av att resultatet inte var något jag hoppats på,
och sedan det stora hålet mellan måltiderna som medföljde undersökningen.
Elva, närmare tolv timmar är att likna med ett fulländat helvete
då jag normalt inte skulle gå med på mer än fyra timmar.

Det känns som om jag kommer att dö,
som om min ämnesomsättning utan tvekan kommer att stanna av.
Då middagen blev senare än beräknat,
stod jag och slog på min högra arm till den punkt att jag hukade mig ned utav smärta.

Det enda förslaget jag fick var att begränsa min kost.
Inga nötter, inga hårda frukter, fibrer, grova, hårda bröd...
i lika med allting som jag vill och tycker om att äta. Allting som är nyttigt.

Mitt lilla alter ego känns som om det säger ordet "karma".
I slutändan får man ingenting, utan bara ger ifrån sig, ifall man skall vara något icke-optimistisk.
Mitt svalg känns bokstavligt talat som om någon gröpt hål i det
med en spade från någon sandlåda. Eller en tårtspade om det skall låta finare.

Jag har aldrig någonsin varit lika rädd för livet som jag varit idag.
Inte ens då jag vägde 3-kg. Det här var värst. Aldrig mer.