Melodin i mina öron
ifrån det som kretsar mig omkring.
Som om det näst intill skulle skydda mig från den yttre kylan,
samtidigt som det skulle sluta in så att min inre kyla skulle bli varm.
"Likgiltighet" skulle kanske vara det passande ordet,
eftersom att jag under sådana här dagar pratar allt mindre, blir begränsad.
På sätt och vis blir det i somliga fall som ett slags dagligt mönster.
Annars skulle min kropp vara mindre kapabel till sådant
som de allra vanligaste människor inte märker av,
då deras sinnen automatiskt filtrerar det onödiga.
En med ADHD har svårigheter med koncentrationen.
Min koncentration finns,
men det strömmar ständigt fram saker och ting som blockerar det övergångsstället.
Ljud, ljus... människor... de skriver att ett klassrum för en med min diagnos,
är som att läsa en bok i julhandeln var och varenda dag.
Klappar en människa sina händer hörs det svagt, medan hundra gör en publik.
Det är egentligen så konstigt... hur alla dessa människor kan läsa så pass ostört
i sina böcker i den "tysta" salen på universitetet.
Den var femte sekund "ljudisolerande" dörrens ihopslag,
kanske dryga 25 människors vända sidor, stolarna som kommer emot sina bord,
ett hostande som leder till en ytterligare kör utav detsamma...
det är underligt. På ett vis är den "tysta" salen en orkester utav ljud,
då det inte fungerar att stänga ute ett enda ett av dem.
Längs faktumet att kompendiets kritvita pappersark bländar mina ögon och texten i svart.
"Jag gör mitt bästa...~"
Samtidigt kände jag att mina steg smått stapplade sig framåt istället för att gå.
Min ängslan kändes längs hela ryggraden medan jag stod på vågen
medan min behandlare höll för viktvisaren.
Den där krypande känslan av att vara så maktlös...
"Ja, på torsdag"
"Hur går det med maten då?"
"Jag... jag gör så gott som jag kan.
Det tar emot i varenda måltid, men vissa dagar är sämre, andra bättre..."
"Det är väl bra att få något svar till slut då?
Så att du får veta om det endast beror på stress eller någonting sådant...
ifall du verkligen klarar av att läsa på heltid"
("... hon sade det")
För var gång som en skulle vara något skeptisk till att jag studerade på heltid...
skulle det alltid ta emot på ett sådant tyngande vis.
Varför skulle jag inte få vara normal och kunna ha samma förutsättningar
som alla andra människor omkring mig,
fastän jag var mer allmänlärd än de flesta och inte funtad i huvudet?
Innan jag visste det hade hon skrivit upp exempel på dem sakerna som jag
hade som övningar tre gånger i veckan, samt en 0 och 10 på var rad.
Jag var medveten om vad det var.
0 var ingen ångest alls, medan 10 var ångest i fullaste nivå
och jag skulle sätta ett nummer på vardera av dem.
Choklad, fika och glass hamnade över mitten...
medan pizzan på 8-8,5 och hamburgaren på 10.
"Det är speciellt. De saker som du övat mycket på, det är dem som du känner minst ångest för.
Och samtidigt är de fortsatt höga då du övat på förbjudna livsmedel i över ett år nu?"
Blicken fördes åt sidan, fingrarna flätade sig i varandra med munnen bakom.
Skulle jag träffa hennes blick, skulle jag le.
Det gjorde jag alltid då jag var nervös och det var fullkomligt fel tillfälle till det.
"... inte alls?"
Nu log jag stort, som alltid då jag kände mig träffad.
Och det skulle som alltid fälla mig i slutändan.
En extra utmaning skulle från och med nu läggas till i veckan
och det kom att bli en fastspikad kexchoklad med en colaburk på tisdagskvällarna.
Ååh, skräcken. Känslan av det där klibbiga lagret på tänderna,
och mitt i veckan som pricken över i:et... nej, nej, nej.
Bara ordet av läsk och tisdag ihop lät så fel som det kunde bli.
du verkar kämpa så hårt, men har du tappat bort den unika människa som du faktiskt är, i stressen över att klara av dina egna krav på dig själv? jag följer din blogg och det känns som om du kväver dig själv, vart finns livskvaliteten? vet du, livet behöver inte alltid vara en kamp, man får finnas till ändå och man är lika värdefull ändå. oavsett hur mycket man presterar.
jag har inte samma problematik som du, varken med maten eller aspberger, men jag pluggar ändå "bara" på halvfart på universitetet...för jag mäktar inte med mer helt enkelt.
stanna upp och tänkt riktigt noga, vad är livskvalitet för DIG? inte kan det väl vara att pressa sig ständigt och jämt?
ps. fortsätt ditt skrivande, du kan konsten att använda ord.
sv: jag går inte på någon behandling alls. men jag har sökt hjälp och har mitt första möte den 5 oktober.
tyvärr sket det sig senare. men ja, att ifrågasätta 1 gång är jú bättre än ingen.
Åh, vad roligt att höra ifrån dig! :D
Hur är det? Hur har dagen varit idag?
Kramar <3
