Dessa enstaka fötter på jorden

"Jag vet inte vad jag skall göra,
då inte de där tabletterna verkar fungera mot min mage längre.
Jag kan ju äta två sushibitar och bli mätt på det"

"Och det är inte normalt"

"Jag överdrev nog lite nu, rättare sagt två, fyra sushibitar.
Jag klarar mig gott och väl på två, fyra sushibitar"

"Men det gör inte din kropp"

"..."




Som vanligt. Storasyster skulle alltid ha rätt.
Näst intill naprapat, så om någon kunde svar på frågor, var det hon.
Sitta där och säga att tabletterna efter ett tag skulle tappa sin verkan fullkomligt
som om det varit antibiotika jag svalt ned varenda morgon för en helvetes mage.

Jag hade inte gjort något fel, gått till läkare och fått receptbelagt utskrivet.
Fyra rundor av icke receptbelagt Omeprazol, och två på recept under ett år...
jag hade ju för guds skull inte gjort något fel.
Jag andades, försökte leva ett sansat liv, få bättre ätvanor...
och ändå slår det mig tillbaka i vevor som vågor.
Som om min kropp sade åt mig att jag inte var kapabel,
att den inte skulle klara av att utforska livet som en vettig människas.
Varför skulle stressen alltid klösa ned insidan av min kropp,
från sinne till magens centrala?

-"Ja, du kroppen min. Alla har väl sina mörkare perioder~!"-,

som om jag kunde säga det viset.
Allting kändes som en permanent del av mig själv, som om det satt i märgen.
Likaså att se på livet i alla dessa grå toner.
Kommer en strimma av färgat ljus framför mina ögon,
blir det som om sinnet vill rygga sig tillbaka,
ty rädslan för att vara detsamma som likgiltiget ifall
händerna skulle släppa taget om dessa stora delar av själen.

Huggen i magen hade jag inte under gymnasiet,
utan det var den sinade hungern som var styrande majoritet.
En apelsin räckte gott och väl på eftermiddagen,
hungern skulle ändå inte komma och härja med dispyter.
I perioder kunde jag näst intill bara äta frukt
eftersom att det var den födan som "gled" nedför svalget på mig.

Varför skulle maten behöva ses som en betraktad fiende?
En främling? En som man inte såg hela ansiktet av?

Bränsle.
Äter man för att leva, eller lever man för att äta.
Om maten skulle medföra sig risker,
skulle gott så många positiva ting medfölja alltet.
Alla tuggor skulle tjäna till, allting skulle ge en något och inte endast ta.





Av någon orsak älskar jag att se på "Halv åtta hos mig".

Kanske har det att göra med att jag under de allra värsta viktminskningarna
och "fallen" satt som klistrad framför alla möjliga matprogram,
att jag även skrev ned tiderna på "Att göra"listan.
Kanske eftersom att jag vill lära mig att maten innehar en social roll.

Att maten inte endast är ett "bränsle" och materiellt, utan så mycket mer...
och ändå känns det som någonting så pass onödigt och felaktigt.
Ifall det inte tillför någonting till kroppen, tar det något istället.
Det är fastbränt på mina hornhinnor, inuti mina väggar.



Jag minns knappt sedan båda mina fötter stått på jorden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0