pigment

Vad jag känner just nu... är den där känslan av att tiden plötsligt rusat förbi.
Att det känns så långt till någonting, som plötsligt står där framför en.

Ååh,... måste jag verkligen genomgå en gastroskopi imorgon?
Måste jag få en slang nedför svalget på mig och som pricken över i:et
inte äta en enda smula mat de närmaste sex timmarna innan dess?
Det är fel tankar som gnager inuti mitt huvud just nu...
just dessa nummer. Dessa timmar. Antaler timmar.

Fastän jag kan äta vissa saker, är det strukturen som har
sina starkaste tvång och kontroller över mig och mitt sinne.
Inte längre än tre, fyra timmar mellan varje mål.
Inte kortare än två och en halv timme.
Det känns inombords som om jag skulle dö av att inte äta under tio, elva hela timmar...
att det skulle vara dokumenterat att ämnesomsättningen skulle stanna av totalt.

Ämnesomsättningen har alltid haft en makt över mina tankesätt.
Vad skulle hålla den uppe, att feber var bra då den skulle öka dess tempo.
Längs allting känns mitt huvud som ett upptrappat schema.
Skulle någonting bräcka dess kontur, skulle allting falla ihop längs kontrollen.
Faller det, så faller även jag.

Och samtidigt...
känns det som ett enda alternativ då jag lider och har lidit av
min smärtande mage i vågor sedan jag började universitetet.
Att jag kanske inte vill känna behovet att sätta sig på huk med
magen omfamnad av mina armar som om någonting skulle bryta sig ut.

Någon dag... vill jag kunna vakna en morgon utan mardrömmar,
utan ett pressat inre som får mig att vilja stanna kvar i sängen.