pigment

Det tar en tid, dock kan jag samtidigt känna det smälta in någonting.
Jag är inte frisk. Det kan endast innebära gott att vara frisk från en ätstörning.
... och ändå skrämmer det livet ut ur mig då min behandlare
frågar hur mycket som det finns kvar att hjälpa mig med.
Då känns det som om någon plötsligt drar undan grunden som mina fötter står på.
Att jag ser ned på grunden en mil upp i rymden med tanken om fallet ned.

Den självaste sjukdomen känns som om en halva utav mig själv,
tas den bort, är det som att sudda ut mitt halva ansikte.
Vem är jag då, vem är denna människa som avskyr sin egen spegelbild?
Vad för någon känsla skulle täcka mitt inre hålrum,
då en ätstörningsklinik inte skulle vara där?
Skulle världen än en gång stanna till, och inte vandra framåt igen?
Vad skulle vara ifall vad mina ögon såg ännu en gång tappade färg och blev grått?


Och samtidigt kan det inte få finnas rum till att ständigt ängsla sig omkring.
Man måste studera, läsa varenda dag, ge anspråk till att smälta in med omgivningen...
till den punkt att ögonen gör ont och en längtan till sängen visar sig.

Min diagnos får inte vara i vägen för mig, inte blockera min vy.
Skall jag duga på samma nivå som de andra får jag lägga ned lite extra energi.
Folk skall tycka att det är underhållande att prata med mig...
fastän mina öron praktiskt taget ger upp då hela gruppen sitter där framför mig.
De två närmaste hör jag, annars sjunker det resterande ned i mullret utav ljud.
Då kan jag endast sitta där och le och skratta i kör med dessa människor,
ty då märker ingen av dem alls att allting är en akt.


Den personen var som tur är den som åt mest i hela gruppen från min kurs.
Annars hade jag nog inte kunnat säga dessa ord.
Jag skulle nog inte ha kunnat säga

utan att detaljera meningen vidare.
Längs den där så pass starka viljan att vara på samma nivå,
får det låtas ligga tyngre och tyngre ting inombords att hålla för med handen.
Att uttrycka sig om en ätstörning kan inte föra någonting gott med sig,
att yttra sig om en neuropsykiatrisk diagnos skulle kunna vara en bomb.
Man vet aldrig, och därför finns oftast inte den där viljan att blotta sig,
i synnerhet då det finns ett medvetande om hur trångsynta människor kan vara.
Istället får det låtas förmultna innanför ens sinnes väggar.

Vad gör en människa som vill så mycket,
fastän den samtidigt är begränsad till en viss nivå?

Igår frågade mamma mig rakt på ifall jag gått ned i vikt.
Hur kunde jag veta det, då det endast var min behandlare som hade koll på vikten?
Det enda som kom mig för var att dra mitt leende,
som alltid kom utav ren automatik då nervositeten steg över mitt huvud.

---

På sätt och vis har det varit saker var och varenda dag, positiv till negativ sida.
Från den där allt och alltmer stressen över att ligga någonting efter i studierna,
till att laga mitt "sista" hål då jag fått sammanlagt...
åtta stycken under de senaste två åren.
Kanske skall kalla det för underviktskarma om ironi uppskattas.
Från att ha varit fullkomligt rädd för att sätta min fot inne på tandläkarmottagningen
och nästan hållits hemma på grund av mitt svaga hjärta
har jag faktiskt vant mig med det eftersom att det blivit som "vardagsmat".

Annars har min dag gått ut på att vara ensam hemma för en gångs skull
och bakat en chokladbrownie med hallontryffel, som jag inte smakat ännu.
Men. Jag vågade iallafall smaka på ett sådant där smakprov
som de hade på det lokala Ica:t mitt emellan två av dagens mål~!
Så någonting vågade jag mig iallafall på utom det vanliga.

Fastän saker som att göra någonting så simpelt som att laga mat ensam,
kan vara fullständigt kaosrelaterade för min del, får jag ta ett steg i taget.
Det är okej att ha en matsked olja i pannan och även mer.
Det är okej att bre smör på smörgåsen.
Du får äta sådant som folk omkring dig äter.
Du får känna dig sugen på saker och ting och även äta dem.

Intalar jag mig själv orden, så borde de vid någon tidspunkt få en liten effekt.