pigment

Idag fick jag göra en sådan där stepwise-undersökning som görs varje halvår.
Frågor, en efter en annan, 124 frågor efter 36... ja och nej, hur mycket.
Att kryssa i sådana direkta frågor kändes som en slags spegelbild.
Jag kryssar i den här rutan, på detta sätt är jag som person.
Det känns så blottande och naket.

I helhet så känns det mer och mer som om jag är ett skal, att fyllningen fattas totalt.
Jag har börjat försöka så hårt och ändå finns inte värmen inombords.
Som om min kropp vore ett skämt, något artificiellt.
Jag avskyr den så mycket. Hatar den av hela mitt hjärta.
Vill att den skall gå i tusen bitar och sedan i sandkorn.

Innan jag skulle gå till sängs under gårdagen greps jag av panikångest inombords.
Det kändes som om jag var på gränsen att spy och den gråa känslan täckte allting.
Orden för det fann inte. Det fanns inga ord. Inga ord alls.
Mamma höll om mig och frågade vad det var som var fel.

Men jag hade inte orden för det.
Det fanns inga verbala uttryck för mitt huvud.
Kaos, korpsvart, splittrat,
de räckte inte till.