pigment

Jag stannade bredvid den näst intill osynliga grinden och
såg en sprakande grön park mig och sjukhuset emellan.
Folk satt ned på gräset, vissa på sina utlagda filtar i grupp, andra på de lediga bänkarna.
Solen lyste värmande på min rygg, som om den försäkrade mig om att det stod rätt till.
Att jag kunde ta mina steg framåt.

Det var som en slags skräckblandad förtjusning över att ens stå där och betrakta byggnaden.
En god sak att till slut få det gjort, att äntligen få komma in på Aspergercenter på Söder...
samtidigt som jag innerst inne hesiterade.
Känslan av att egentligen inte vilja vara där,
tvekandet om att ens behöva vara där.
Jag var inte handikappad, jag var inte en såkallad mongolid...
jag bar på en kronisk diagnos. En neuropsykiatrisk sådan.


Jag tryckte lätt mitt pekfinger emot den markerade knappen
innan ett starkt ringande ljud slog till.


När en av kvinnorna öppnat upp dörren, vandrade jag mot toaletten i tystnad.
Den där känslan som kryper upp längs ens ryggrad... jag kände den.
Och fördömde mitt utseende framför spegeln på toaletten.
Håret satt inte rätt, åter igen, varför dessa kläder.
Mina fötter stod inte de båda på jorden,
jag var en fullkomligt labil människa.
Jag kunde känna, jag kunde se det.
Vad gjorde jag på denna plats?


En lång, djup suck drogs och jag vandrade tillbaka till väntrummet.
Naglarna lät sig grävas ned i min ena hand och arm.
Ingenting tycktes sätta mig till lugn och ro.



Hon satte sig ned tvärs över väntrumsbordet och jag sade inte ett ord.
Andning hade näst intill stannat av utav en inre panik av ångest.
Snälla, inte behövde den här människan granska mig?
Snälla, inte behövde hon se snett på mig med en negativ blick?
Så god var min självkänsla. Självbilden var fullkomligt svart.
Vad i hela friden skulle jag ta mig till?