pigment

Vissa dagar kan jag bara undra för mig själv ifall min kropp egentligen är en förbannelse,
om mina tankar är dörrar till det realistiska helvetet.
Händerna är omedvetet bundna bakom ryggen och jag kan inte fly.
Endast ren misär och maktlöshet.


Igår var det en fin dag, med sol utomhus.
Det var varmt och bara jag och min äldre syster var hemma.
Hon kopplade för det mesta av medan jag satt ansträngande
med blicken ned i min studielitteratur.


Hon satte sig på den öppna balkongen med sin laptop i knäet och
jag kvar med studierna i min andras systers rum mitt emot.
Egentligen ljög jag.
Jag kunde knappt ens fokusera med musiken i bakgrunden,
men ville bara inte förstöra den avslappnade stämningen i luften.
Det skulle vara en god dag idag och sedan yoga på kvällen.


Dock alla låtar tar de slut någon gång,
och ett rätt så lågt ljud av en efterkommande låt kom.
Jag stannade till, släppte pennan och satte mina öron på spets.


Min kropp for upp från den svarta skrivbordsstolen och sken ut i hallen.


och dörren till mitt rum slog igen bakom mig i all sin hast.
Allting höll på att bryta isär,
allting höll på att kollapsa inuti mitt huvud.


Sekunden jag fann den liggandes ovanpå mitt skrivbord,
stupade jag ned på skrivbordsstolen med hörlurarna pressade in i öronen.
Det gick knappt att bläddra fram en rätt låt på grund av
händerna och fingrarnas darrande skakningar.


Tummen hade klickat på Fionn Regans "Be good or be gone"
och tårarna rann nedför mina kinder nu.



Varför nu?
Varför nu av alla tider?
Varför behövde den låten komma och bryta in och isär mig just nu?
Jag, en 20 år gammal kvinna, led av en panikattack och grät ihopkrupen på mitt rum.
Av en låt.

Vissa skulle nog definitivt fråga sig själva,

"Vad är det för fel på den här människan egentligen?"

Man säger att en människa av min diagnos bär på en annan minneförmåga än det normala.
Vissa på en bättre, andra på en sämre.
För en del kan det oväntade vara svårsmält och medbringa en grav ångest.

För min del handlade det om att vissa ting aldrig kunde glömmas.
De få låtar som jag fann obehagliga på ett visst sätt,
kunde klistra sig fast på min hjärna och inte glömmas bort under en lång tid.
Denna var troligen den värsta av dem alla.
Därför var det så många år som jag sov med radion på under sängtiden,
därför kunde jag minnas hela låten kristallklart bara jag hörde tre sekunder av introt,
och plågas av den om illa i två veckor.
Som liten kunde dessa låtar vid vissa få tillfällen tränga sig in i mina drömmar.
Då fanns det ingen radio eller MP3 att sätta på.

Jag lyssnade på MP3n innan jag sov under natten.

--

Mitt huvud är en port till helvetet.