pigment

Boken var handlad, likaså tuggummina.


För en dryg vecka sedan hade jag till slut fått tillåtandet
från min behandlare till att få ät torkade gojibär igen,
... vilket jag inte hade gjort på över ett år.

Jag stannade någon sekund för att betrakta de vällande folkmassorna längs Sergel.
Var detta på riktigt? Fick jag verkligen det?
Det var ju för guds skull över ett år sedan jag ens hade åkt nedför de där rulltrapporna.
Från en synvinkel var det som om jag hesiterade mer än lättade på trycket.
Som en tvekan till att jag ens var redo för någonting så simpelt.

Bara faktumet hur min reaktion varit i fjol då jag åkt dit för att
handla russin till mitt matschema i början av behandlingen...
hur jag greps utav en sådan panisk ångest, kände mig som om jag skulle spy.
Kaoset inuti min hjärna bestående av stormmoln uppbyggda av frågor.
Varför, varför fick jag inte äta dessa saker mer.
Varför ville de ta livet av mig.
Varför hatade all övermakt mig så pass mycket.


... men nu stod jag här framför portarna och steg in
ett första steg in i alla dessa os av lukter.
Så det var detta som var vad man kallade för ett genuint déjà vu.
Allting kändes detsamma enligt mina sinnen.
Lukten från det grekiska ståndet där jag alltid brukade köpa mina mezewraps,
vilka jag med tiden slängde mer och större delar av ned i papperskorgen.

... varför behövde jag minnas var och varenda detalj av det hela?
Det var som om mitt psyke gjorde spratt på mig.

Men så stannade allting upp där, då jag vänt både blick och huvud åt den andra sidan.
Jag visste det, den där mannen stod fortfarande vid det där ståndet.
Det jag skulle ha fanns endast vid hans stånd och då kunde jag inte heller fly.
Innerst inne var jag livrädd för vilka hans ord skulle vara,
för nog skulle han definitivt känna igen mitt ansikte.
Fy, tvi, mitt BMI var nog allt inte längre 15 mer...

Vänd om, vänd om, vänd om...

och så petade jag på en av påsarna med bär något oskyldigt statistiskt.
Jag såg upp. Han såg mig.



visade han med handen runt sin haka.


Så gärna som jag ville vända och gå därifrån, kuta det ögonblicket.
Så mycket.

Han visade och räckte fram en skål med blandade ting,
beredd för att räcka över mig en sked av det för att smaka...


Efter ett antal försök till övertalan, ryckte han till slut på sina axlar.
Och gav mig istället två pappersark i handen,
ett med receptet och sedan ett andra med alla goda näringsämnen som fanns i det.

Precis vad jag "behövde" denna sekund... nostalgi i form av ord.
Visioner om hur min behandlare skulle reagera om hon stod bredvid.
Jag log för att visa en tacksamhet, samtidigt som en inre ängslighet.
Frågan om vad att ens göra den där sekunden.


Det var en udda slags känsla som strömmade igenom mig.
Här stod jag alltid förr, varje lördagsförmiddag innan lunch...
och lyssnade på hans predikande om raw food, hälsa med hälsa...


Rakt på, på sekunden. Här kom offensiven i breda lass.
Inte bra, inte bra alls i den sits som jag satt i just då.
Förutom mat förhörde han mig om ifall jag fortfarande tränade yoga med mera.
Just det ögonblicket var jag för en gångs skull något tacksam för att
jag knappt kunde höra honom alls på grund av allt sorl omkring oss.
Förr ansträngde jag mig för att höra hans ord med misslyckande,
resulterande i att jag för det mesta endast nickade och "mm"ade som en japan.
Nu orkade jag mentalt inte med det.


Han räckte fram sin hand för att skaka den med min
och efter det ilade jag iväg med snabba, lätta steg.
Så mycket strömmade igenom mitt huvud, så många minnen.

Vissa dagar stiger minnena en över huvudet.