En spegel

Ibland vet jag inte,
ibland vet jag inte vems ansikte mitt eget är.
Jag känner inte den här människan,
hennes ansikte hyser ingen motivation.
Hon ler, med då under en fortsättande ansträngning.
Vill inte se på detta ansikte, jag vill inte se.
Det får mig bara att sjunka längre och djupare ned.
Får mig att vilja täcka med 24 lager av svart.
Varför behöver jag betrakta detta,
då det ändå alltid resulterar i ännu ett slag mot ansikte?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0