Diagnos

"Det kommer att bli bättre för dig"

berättade de för mig.
Samtidigt så kunde jag ändå inte ta in deras ord som om helhjärtat

De skulle, de kunde inte heller direkt bota mig ifrån min diagnos och det...
fick mig på ett sätt att rygga mig själv tillbaka.

---
"Aspergers syndrom är obotligt. Du föds med det, du lever med det, du dör med det"
---

Jag skulle vara dömd till att se mig själv springa ifrån
någonting som ingen runt omkring mig ens kunde se.

En ätstörning skulle man kunna lindra,
men vad om de andra diagnoserna som faktiskt cirkulerar runt i samhället?
De är ju kroniska,
från det första andetaget människan tog utanför den första tidens trygga bo.

Jag hade alltid förr trott att alla dessa ljud hörde till livet.

Människors prasslande tidningar, stegen på marken,
de som ropade på varandra tvärs över gatan, fläktarna, bilarna,
samtidigt som hörlurarna i mina öron för det mesta
endast kunde ligga på den allra lägsta volymen.

Att jag behövde lära mig genom wikipedia av alla platser
att människor kunde fokusera hörseln på enstaka saker,
stänga ute.
Att det inte var normalt att fokusera och ta in allting
som nuddade inom min hörsels räckhåll.

"Du, det där är bara ett rent trams"

var min pappas respons förra veckan.

"Fan, vad du är vinande"


Hur jag än sprungit efter och ständigt jagat ett ord kallat "normal",
så har det bara flytit änne längre bort ifrån mitt grepp.
Istället, så har det varit som om min egen yngre spegelbild
som fyraåring stått framför ögonen på mig med ord i sin mun.

"Du är BEGRÄNSAD"

Känslan av att vara mindre värd,
den av att inte ligga på en och samma nivå som människorna omkring en...
det finns knappt någonting värre än det egentligen.
Ångest med mera ångest,
kanske ett antal självmordstankar som pricken över i:et.
Om lyckade, så var det stavat med en blodröd färg.

--

--

Om vi skulle tala om och säga ordet "ätstörning",
vart vänder våra tankar mot för riktning då egentligen?

Hur vissa anser att det är väckligt, vanvettigt sjukt, vridet?
De som anser att
"Det är synd om dem"?

I första början,
så kan det ju lika gärna handla om dessa par av kilon.
Iallafall innan det fortsätter längre längs den nedåtgående
backen som blir alltmer brantare med tiden.

Handlar det egentligen inte innerst inne om någonting
med en människas egen spegelbild av sig själv?
Att någoting inte ligger rätt till?

Själv, så tickade det igång med min mammas uttalande om att

"Du borde försöka att äta nyttigare, Victoria"

Och det klingade bara till inuti mitt huvud.
"Klang" lät det om det.
Självklart, hon hade ju förstås rätt då jag själv låg där framför TV:n
med antingen Maltesers, lantchips och Maryland cookies.

"Okej, mamma",
("jag skall försöka)

... vilket jag sedan gjorde.
Lite mindre av det söta med mera på vardagarna,
vilket ledde till att jag kände mig piggare, mer energisk, jag orkade mer.

("Vad om jag puttar det mesta till helgen, äter grovt?")

Sedan började jag känna mig fastare och alldeles mer rörlig.
Adrenalinet bara rusade inuti kroppen på mig.

("Okej, jag mår som skit på insidan, men om jag mår bra på utsidan
- så kan jag iallafall må lite bättre"),

iallafall innan det spårade ut.
Det fanns bara det där om skillanden om det yttre,
innerst inne så var jag nog den exakt samma personen som innan.
Föt att lägga till ordet "besatt".
Bara jag går in på "Mina foton"-mapp på min dator,
så har jag rena galleriet av bilder på mig själv
i underkläder efter varenda gång på gymmet.
Från det normala, till det allra minsta innan jag inte längre fick
tillåtelsen att gå dit på grund av min "avmärgade" kropp.

Varför måde jag inte bättre,
varför i hela friden mådde jag inte bättre?
Kroppen var det som jag långsamt blev något nöjdare med,
men resten var ju fullkomligt skit.

--

--

Och det är här vi(åter igen) har de två liknade orden,
som vi bör lära oss att skilja åt.

Självförtroende är en tillit till vad man gör.
Självkänsla är tillit till vem man är.

--

--

Ingen är perfekt.
Vi har alla våra egna svårigheter och begränsningar.

Vad vi måste börja inse är att vi inte alls behöver vara
ensamma om att vara annorlunda från mängden.

Under tiden som jag hittills gått längs min ätstörningsbehandling,
så har jag kommit i kontakt med människor med andra diagnoser/funktionshinder.
En person led av dyslexi, andra med ADD, även Aspgers syndrom.
- Vilket har fått mig att inse hur normalt det faktiskt
är att ha en annan diagnos bredvid en ätstörning.

Du ser inte att en människa lider av dyslexi,
inte heller att den har Asperger med mera,
och oftast inte heller bulimi där majoriteten samtidigt är normalviktiga.
Alla sitter inte i rullstol eller är mongolid.

Det är så svårt då att ens veta saker om en själv som samtidigt kan vara så självklara.
Vissa ting anses vara skamset,
andra utav en ren tabu.
Vi vågar inte alltid uttala våra svagheter inför de vi inte känner väl
som inte kan greppa och förstå,
samtidigt som vi inte vill att kraven skall gå ut över våra lock.

Om jag till exempel skulle råka uttala mig på något aningen offensivt sätt,
så kan jag inte heller räcka handen upp i luften med ett
"Jag har Asperger!",
som en protesterande advokat i rätten.

Ha svagheter, svårigheter...
det finns så mycket som på en och samma gång
kan skjuta ned ens självkänsla ned i stupet.

Känslan att inte räcka till,
den kan ibland vara så grov och genomträffande.
Vi vill ju alla vara jämlika med de vi ser upp till,
vi vill känna oss tillfreds och hemma.

Vad som helst för att komma upp på de andras nivå,
vad som helst för att duga.



Vad som nästan var ironiskt med mitt hälso- och kostintresse...
det var att det var på en gravt maniska intressepanelen,
vilket anses typiskt för Aspergers syndrom.

Vanligt är de som faschineras av nummer, vetenskap,
saker som hela ens liv börjar kretsa runtom som om det vore ett jordklot.
Kalla det nikotin, kalla det drog, som om jag var fullkomligt besatt av något spöke eller helgon.

Tittar jag nuförtiden på min lista över äldre Googlesökningar så
är troligen fler än hälften sådana som kretsar kring mat och näring.
Ska jag skriva ordet blogg, så kommer först av allt "blomkål nyttigt".

Innan jag började min behandling,
så var jag fullkomligt låst i mitt beteende och tankesätt.
Jag rörde inte ens en godis, den var bara full av kemiska ämnen och socker.
Risifrutti hade jag aldrig ens smakat, hade inte en tanke på det heller.
Allting skulle vara rått. Rått, rått, rått.

Den allra första gången som jag var tvungen att prova på
en hamburgare på Mc-Donalds fick jag bara i mig halva.
Mitt mentala gick utöver ett enda stort kaos,
som om det försökte berätta för mig själv att jag blivit fatalt förgiftad och skulle dö.
Om jag hade haft någon kräkreflex då jag stoppade ned fingarna i min hals,
så hade jag kräkts och blivit en bulimiker.

Jag tackar idag för att det inte gick igenom,
men den dagen, så grät jag vid sidan av toaletten.
Min vänstra arm var redan självmant slagen blå
utav ångest och panik från någon dag innan dess.

Now how about that?
Någonting som jag kommer ha liggandes på mina axlar livet ut
skulle ha tagit livet av mig~


... gud, där löpte jag verkligen ur med min text på slutet.
Får ursäkta om det,
men vad var det jag försökte få ut ur den här väggen av text nu egentligen...?
Hmm, hmm, hmm...


Jo, att vi är alla människor olika.
Man skulle kunna säga att vi alla lider av diagnoser
- bara på olika nivåer!

Acceptera att du kan vara dig själv
- framhäv det goda och härliga som du och din personlighet har att erbjuda~!

Du är du.
Och det kan ingen annan komma i närheten av.






Kommentarer
Postat av: Therese "tisa"

Sv: Tack vännen. Jag tycker också om den där bilden faktiskt :)



Det är jobbigt det där med diagnoser. Man vill ju inte ha en diagnos efter sig. Men det bara är så, kommer alltid att vara. Jag har också en obotlig diagnos. Vad det är tänker jag inte skriva, då jag inte kommit så långt i min acception än (trots att den funnits med mig i 21 år).

Men jag kände igen det där med att känna sig mindre värdig saker och ting.

Det är många gånger jag tänkt, varför kämpa mot saker som faktiskt är som det är. Och inte kommer att ändras? Det är ju bara onödigt. Men smatidigt så svårt, att acceptera.

Men man är ju inte mindre värd saker.

Men det är lätt att glömma bort.

2010-01-30 @ 08:50:21
URL: http://theresewictoria.blogg.se/
Postat av: Malin

Du är så klok, viktoria, och även fast texten kan svävar in på andra saker än vad den egentligen var tänkt att handla om från början (svänger hit och dit) så prickar du in allting perfekt.



Jag har ingen obotlig diagnos så jag vet egentligen inte alls hur det är att behöva acceptera det faktum att man inte är "som alla andra" (vad sjutton det nu ska betyda). Alla är olika och det är nog något man måste acceptera, svårare än så är det inte (lättare sagt än gjort dock).



svar; åh, du måste vara ärlig och berätta hur det egentligen är för din behandlare. det finns ingen annan valmöjlighet, okej? du flyr bara ifrån dig själv och från själva livet genom att undanhålla saker som bara gör dig ont, och det vet jag att du vet innerst inne.



Ta hand om dig <3

2010-01-31 @ 17:21:18
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0