pigment

Igår, så skulle jag till Habiliteringscentret för mitt såkallade
introduktionssamtal tillsammans med en kurator och en psykolog.

Blandade känslor var orden för det antar jag.

Så fort som jag ringt på, kom en korthårig medelålderskvinna
som öppnade upp dörren åt mig.
Inte direkt det allra mest välkomnade uttrycket,
hon kunde ju lika gärna ha haft en kvast upp där bak.


Vilket trevligt, lakonskt svar,
vilken sådan otroligt trevlig människa.


Hastigt så förde jag ned min hand i väskan tvärs
över min axel och rotade runt i ordning och oordning,
hoppades att hon inte skulle få för sig att stänga igen dörren
efter sig innan jag ens fått chansen att hitta någonting.


Fel. Det var av någon orsak mitt papper till universitet som gömde sig inuti det ena kuvertet.


sedan ett


Så fort som hon vänt sig om och gått sin väg,
så hade jag lusten att räcka ut min tunga efter hennes rygg.
Kasta ett sudd på hennes huvud med svaret att
"Det var inte jag".

Här trodde jag att en skulle vara trevlig och förstående
då det här skulle föreställa att vara en hjälpsam plats för alla,
inte känslan att få nobben.
Jag satte mig ned på vänterummets himmelblå soffa
och lutade mig bakåt med huvudet.
Såg mig omkring.


I bokhyllan stod det om olika slags stödgrupper och
sedan ett antal träningsgrupper för de med rörelsehinder.
En tavla med kronprinsessan Victoria sida vid sida med rullstolsbundna barn.
Ingenting sade ordet Asperger av någon orsak, ingenting...
och så lade jag märke till logotypen av "Findus" snett uppåt vänster.


sade mina fortsatt matfokuserande tankar.
Dock, så var det inte exakt vad jag skulle kalla för en normal katalog.
Vad det handlade om i dess uppslag, det var olika slags patéer,
bitar av färdigmat för de som inte ens kunde tugga korrekt.
Jag lade ifrån mig katalogen och såg upp mot takets riktning ifrån soffans sits.

Riktade jag mina ögon mot höger sida,
så såg jag mitt i allt min mamma hojta på utsidan
av glasdörren med sina flaxande händer.
Hon välkomnades in med ett leende iallafall.

Någonting sade mig bara att jag inte ville vara på den här platsen.
Det här kunde väl inte vara platsen för mig?
Jag var inte rullstolsbunden, inte heller en mongolid.
Samtidigt... så kände jag mig på ett sätt aldrig hemma var jag än var,
bara som om vilse i skogen.

Jag längtade efter att kunna dra sängtäcket över
huvudet på mig och bara blunda för allting...


Upp såg jag och fann mig en äldre man med kulmage,
sedan en rätt så ung blond kvinna med ett välmenande leende.

Och de gav sin tillåtelse till det med ett leende på läpparna.
Var det ens meningen att kuratorer skulle ha sådana fina och varma leenden?
Av alla människor som jag gått till förr, psykolog som psykolog...
så hade de ju alltid varit desamma.

Först det där ytligt vaga leendet för att verka någonting säljande,
och sedan enligt mina egna ord "tandkrämstubsmetoden".
I andra ord att de antingen pressade ut fakta ur mig och
om inte den där vedervärdigt obekväma tystnaden oss emellan.

De hade alltid fungerat på just det sättet,
alla utom just den där personen som jag aldrig skulle se mer.

Plötsligt, så lade jag ärke till att vi alla tre satt där,
mitt emot varandra, i ett rätt så stort rum till ytan.


De vände sig om och såg på varandra
innan de båda vände sig tillbaka mitt emot mig.


Ett andetag. Sedan så flöt det nästan på.
Kanske hörde det inte till det vardagligaste med att en människa skulle blotta
så enormt mycket om sig på ett sådant flytande sätt under det allra första tillfället,
kanske var det.
Jag var det iallafall, jag var van.
Jag hade gjort det så pass många gånger,
inför så många kuratorer och psykologer att på ett sätt var enkelt för mig.
Ändå så gjorde det så ont att höra mina egna ord.

En person som hade svikit mig,
en annan som hade lämnat mig.
Den personen, den andra förra kuratorn...


Vad jag lade märke till då jag skiftade ögonkontakt till psykologen,
så nickade han tillbaka till mig. Varenda gång.
Och det kändes verkligen som om det var någonting komplett nytt för min del.

Var det inte meningen att psykologen skulle sitta stilla
där med sin genomstrålande blick med handen
antingen inuti sitt block eller lutad med huvudet emot?
Var de ens intresserade av vad jag hade att säga,
att de inte såg mig som ett av flera objekt att lägga till i sin lön?

Så fort som jag var klart, såg den ena ned på sitt armur.



Då jag vred upp min mobil för att kolla tiden,
så var jag själv någonting överraskad.
Där hade jag suttit och berättat om vad jag varit igenom - i över 35 minuter!


Vi bokade en ny tid nästa vecka
och sedan så fick jag en broschyr angående Aspergercenter
som jag skummade igenom för mig själv.