pigment

Tankarna har varit värre än vanligt,
nuförtiden, så räknas en dag då jag inte gråter som en god sådan.
Så ska det ju egentligen inte behöva vara...

Det blev ju inte exakt någonting bättre under min mammas födelsedag i måndags då hon berättade att



Farmor satt där nere i soffan med glimten i ögonen.
Hon skulle ha någonting att säga om dem, det visste jag,
då jag själv egentligen inte ville se på dem.
De hade alltför dåliga minnen fasthäftade i sig...

Mamma, hon ställde upp dem alla tre på en radlängs två stycken stolar.

sade hon med en viss ton i sin röst.
Inte längs en lättsam suck,
utan en mer djup och hopplös sådan.
Som om synden lika gärna kunde vara en skam.

Det fanns en känsla av att mamma såg på henne med den där blicken.

Jag hade redan gott och väl känt mig vilsen och full av velan.

Gjorde jag rätt, gjorde jag fel?
Hade jag gjort det rätta beslutet, eller skulle jag få en enda enorm ångest av det hela?

Jag var orolig, hela tiden... att all min resterande energi inombords sinade.
Nätterna som följde blev allt värre.

Natten till i förrgår,
for dörren upp av min mamma som skrek
att vi var tvungna att fly norr från det kommande kriget.
Natten efter...
så knivhöggs en man mitt framför ögonen på mig på en tunnelbanestation.

Mardrömmarna brukade alltid komma då mina tankar
var som allra flest och värst.


Jag får ångestattacker... gråtattacker...
allting bara rasar som en enda stor misär.