Att vara tvungen
Igår, så fick jag en väldigt säregen hemuppgift tills på måndagen nästa vecka...
Först, så ansåg hon det som en tvångstanke och inte en handling,
fast med vad jag visste så kunde det inte vara det enbart.
Så det kanske märks att jag har fått en hel del tvång
längs mina omständigheter med maten...
men det kluriga är att skilja ut handlingarna från de ensamma tankarna.
Tänker, det gör jag hela tiden men... jag ska försöka göra mitt bästa.
Mina fem starkaste tvångshandlingar...?:
1. Att se i nummer i vad jag än gör.
- Jag räknar på något sätt automatiskt vad jag gör, jag tolkar olika saker som nummer
- vilket i en mängd leder till saker som att jag måste nudda en sak om och om igen,
vrida,
rätta till,
bryta itu i speciellt formade bitar(jag kan inte avsluta med en rundare bit),
med mera...
2. Att tvätta mina händer så fort som jag rör någonting som min pappa har rört vid.
- Kommer han mig riktigt nära, så backar jag, i värsta fall ryggar bakåt av reflex.
- Jag kan inte gå på samma toalett efter honom,
kommer han åt mig, så måste jag tvätta just den delen av min arm med tvål...
... Han är bara så oren som en människa kan vara,
jag äcklas av honom hur elakt det än låter,
men det kan vara riktigt plågsamt för mig... att jag får ångest.
3. Att ha svårt att lägga mig i tid efter att ha tagit mig igenom en laddad måltid.
- Det är bara en sådan hemsk och otäck tanke
att sova med någonting i min tanke hälsohotande och farligt...
4. Mitt tvång till att alltid tvätta mina händer om jag rör någonting där hemma som jag anser som orent.
- Jag kan inte möjligtvis bara nudda en disktrasa utan att tvätta mina händer därefter.
Jag känner mig ständigt... så äcklig, så smutsig, så otroligt oren.
Från vad jag skulle gissa på,
så har det nog med att göra att jag innan behandlingen försökte
äta mat som var så pass "rent" som möjligt.
Och sedan dess... så har jag ju längs min behandling varit tvungen till att äta allting,
inklusive det svårare och mer lidande.
Jag känner mig bara så... förbannat förorenad, missfärgad...
orden för det finns helt enkelt inte.
Det som var som allra mest överraskade under vårat samtal då,
det var då jag precis berättat det där om min syn på min pappa...
pekade och bildade hon en cirkel med sitt ena pekfinger
utöver den ena halvan av bordet.
Och det var där det kom.
Så borta var jag inte att jag inte hade lyssnat på vad hon pratade om
och att hon inte var seriös med sitt exempel.
Och ändå, så studsade jag mig bakåt i stolen någon centimeter.
Lite komiskt samtidigt som det ändå var något patetiskt och sorgligt.
Jag skämdes något över mig själv,
Det var något självklart som låg i orden som hon sade,
men innerst inne så dunkade mitt hjärta hårt och snabbt som bara den.
Hemska visioner, hela min kropp rös så in i ryggraden och jag var på gränsen att darra.
Det var nästan så att jag kände ett enda stort illamående.
Vad det än skulle vara som skulle sina mina tvång,
så fann jag inte ett enda medgivande till att min pappa skulle få röra vid mig.
Jag skulle få panik, speciellt om jag inte ens fick gnuggamig själv i vatten om så mycket.
Jag skulle troligen skrika av ren panik och äckel.
Vad är det med mig själv egentligen?
"Du skall skriva ned dina fem starkaste tvångshandlingar"
"...Uh... va?"
"Dina starkaste, de som verkligen tar över din vardag"
"...- Nummerna...!!"
"V-vad...?"
"Nummerna, nummerna jag ser i vad jag än gör eller äter...!"
"...Uh... va?"
"Dina starkaste, de som verkligen tar över din vardag"
"...- Nummerna...!!"
"V-vad...?"
"Nummerna, nummerna jag ser i vad jag än gör eller äter...!"
Först, så ansåg hon det som en tvångstanke och inte en handling,
fast med vad jag visste så kunde det inte vara det enbart.
"Jag måste ibland röra om saker åter och åter igen för att få till det rätta numret...
vrida om, bryta itu,
till och med vela över vilken sida av en apelsinklyfta att börja med..."
vrida om, bryta itu,
till och med vela över vilken sida av en apelsinklyfta att börja med..."
--
Så det kanske märks att jag har fått en hel del tvång
längs mina omständigheter med maten...
men det kluriga är att skilja ut handlingarna från de ensamma tankarna.
Tänker, det gör jag hela tiden men... jag ska försöka göra mitt bästa.
Mina fem starkaste tvångshandlingar...?:
1. Att se i nummer i vad jag än gör.
- Jag räknar på något sätt automatiskt vad jag gör, jag tolkar olika saker som nummer
- vilket i en mängd leder till saker som att jag måste nudda en sak om och om igen,
vrida,
rätta till,
bryta itu i speciellt formade bitar(jag kan inte avsluta med en rundare bit),
med mera...
2. Att tvätta mina händer så fort som jag rör någonting som min pappa har rört vid.
- Kommer han mig riktigt nära, så backar jag, i värsta fall ryggar bakåt av reflex.
- Jag kan inte gå på samma toalett efter honom,
kommer han åt mig, så måste jag tvätta just den delen av min arm med tvål...
... Han är bara så oren som en människa kan vara,
jag äcklas av honom hur elakt det än låter,
men det kan vara riktigt plågsamt för mig... att jag får ångest.
3. Att ha svårt att lägga mig i tid efter att ha tagit mig igenom en laddad måltid.
- Det är bara en sådan hemsk och otäck tanke
att sova med någonting i min tanke hälsohotande och farligt...
4. Mitt tvång till att alltid tvätta mina händer om jag rör någonting där hemma som jag anser som orent.
- Jag kan inte möjligtvis bara nudda en disktrasa utan att tvätta mina händer därefter.
Jag känner mig ständigt... så äcklig, så smutsig, så otroligt oren.
Från vad jag skulle gissa på,
så har det nog med att göra att jag innan behandlingen försökte
äta mat som var så pass "rent" som möjligt.
Och sedan dess... så har jag ju längs min behandling varit tvungen till att äta allting,
inklusive det svårare och mer lidande.
Jag känner mig bara så... förbannat förorenad, missfärgad...
orden för det finns helt enkelt inte.
--
--
--
Det som var som allra mest överraskade under vårat samtal då,
det var då jag precis berättat det där om min syn på min pappa...
"Ja, det har du berättat förut, så det vet jag"
"Men om vi säger så här till exempel att han precis rört på det här stället av bordet-",
"Men om vi säger så här till exempel att han precis rört på det här stället av bordet-",
pekade och bildade hon en cirkel med sitt ena pekfinger
utöver den ena halvan av bordet.
Och det var där det kom.
Så borta var jag inte att jag inte hade lyssnat på vad hon pratade om
och att hon inte var seriös med sitt exempel.
Och ändå, så studsade jag mig bakåt i stolen någon centimeter.
("Åhh, fy fan, det där håller jag mig borta ifrån...!")
Lite komiskt samtidigt som det ändå var något patetiskt och sorgligt.
Jag skämdes något över mig själv,
("Fan vad låg jag är...")
"Jag såg faktiskt en dokumentär på TV igår, faktiskt om folk med tvång"
("Ohh...")
"..."
"Det var en särskild flicka.
Hon kunde inte vistas i närheten av sin egen bror på grund av hans händer.
Hon kunde inte heller stå ut med att höra ord med bokstaven K i dem"
"Ohh..."
"Och vet du vad de var tvungen att göra med henne för att försöka lindra det?"
"... nej"
"De fick utsätta henne för det som hon hade som allra svårast för.
Hennes bror fick hålla på att röra och ta på henne med sina händer,
medan hennes mamma berättade historier om bokstaven K"
"..."
("D-det är ju hemskt...!!")
"Och förstå vilken extrem ångest hon fick av det.
Helt vedervärdig.
Men en sak var det.
Ju fler gånger hon utsattes för det här,
desto lättare blev det för henne att hantera det"
"Jag såg faktiskt en dokumentär på TV igår, faktiskt om folk med tvång"
("Ohh...")
"..."
"Det var en särskild flicka.
Hon kunde inte vistas i närheten av sin egen bror på grund av hans händer.
Hon kunde inte heller stå ut med att höra ord med bokstaven K i dem"
"Ohh..."
"Och vet du vad de var tvungen att göra med henne för att försöka lindra det?"
"... nej"
"De fick utsätta henne för det som hon hade som allra svårast för.
Hennes bror fick hålla på att röra och ta på henne med sina händer,
medan hennes mamma berättade historier om bokstaven K"
"..."
("D-det är ju hemskt...!!")
"Och förstå vilken extrem ångest hon fick av det.
Helt vedervärdig.
Men en sak var det.
Ju fler gånger hon utsattes för det här,
desto lättare blev det för henne att hantera det"
Det var något självklart som låg i orden som hon sade,
men innerst inne så dunkade mitt hjärta hårt och snabbt som bara den.
Hemska visioner, hela min kropp rös så in i ryggraden och jag var på gränsen att darra.
Det var nästan så att jag kände ett enda stort illamående.
Vad det än skulle vara som skulle sina mina tvång,
så fann jag inte ett enda medgivande till att min pappa skulle få röra vid mig.
Jag skulle få panik, speciellt om jag inte ens fick gnuggamig själv i vatten om så mycket.
Jag skulle troligen skrika av ren panik och äckel.
Vad är det med mig själv egentligen?
Kommentarer
Postat av: Karin
Haha, ja du har nog rätt angående "inte-äta-korv-i-bussen"-bilden.
Angående tvång känner jag igen mig i det där med äckel inför pappa. Jag hade det jättestark förut, för båda mina föräldrar. Kunde inte i vara i samma rum som de, fick sån otrolig panik och ångest.
Postat av: Caroline
Hej. Du vet inte vem jag är, men jag läste lite i ditt inlägg och insåg att vu verkar ha väldigt lika problem. Jag har levt med tvång i ca 11 år och ätstörningar i 5 år typ. Så det känns, med tanke på det du skriver, att vi har en del gemensamt.
Skönt att veta att man inte är ensam :)
Trackback
