pigment

Åhh, jag vad jag kände mig låg och sur på mig själv då jag bara tagit upp de negativa
igår då jag lade märke till att klockan tickat iväg alltför mycket...

...men. Jag kan ju göra det nu istället.

Det kan ju inte möjligtvis vara att en människa kan må bättre
av att bara skriva ord uppbyggda av minustecken...

Hur som helst.
Jag har börjat få lite, lite lättare för att fylla i min positiva bok,
det här året ska allt vara det första som jag ens håller ett bestämt nyårslöfte.
Att visa att jag kan, vad jag går för~!


Så fort som jag kom in utifrån den råkalla kylan,
så hörde jag min mamma i köket.


Kanske så stod jag där ute i hallen som en isbit tom på ord.
Men känslorna inombords var allt blandade.
En aning nervositet, en klump i halsen, sedan den där nyfikenheten.

På bänken bredvid spisen, så låg kuvertet.
Det var ett stort sådant och behövde inte ens en brevkniv för att öppnas upp med.

Då jag drog upp det, så var det mitt konfirmerande informationsbrev.


En del av mig vred sig med panik.
Som om hon mitt i allt kastades ut i en helt ny värld iklädd i sina nattkläder.

Efter ett tag... fanns ju den där nervositeten och det spända,
självklart, men jag fick intala mig själv.


Att oroa mig själv skulle bara trigga upp stressen till en högre nivå,
så nu fick det lov att vara stopp för det.
Hur svårt det än skulle vara.

Den första sekunden som jag ens drog upp det där
pappersarket ut ur kuvertet var svår att smälta ned.
Men nu när jag tänker efter...
så är det nog ändå en god sak i det hela.

En människa varken växer eller mognar av endast en ren sympati.
Den behöver någonting att klättra och sträva efter för att komma upp på den höjden.
För att se den fina utsikten, så måste hon/han se saker innan.
Erfarenheter, människor, lärdomen om livet.

Det var inte bara ett brev från universitet,
det var också ett brev som bekräftade om att liv i rörelse
- en rörelse som sträckte sig utför den runda cirkeln.

Mitt liv börjar nog, sakta och säkert, röra på sig.