pigment

Själv så har jag alltid varit en sådan person som tagit allting upp till det högre steget...
haft svårt att smälta saker och ting... men det är nog en del av vem jag är iallafall.

Kanske är det som en slags överreaktion, kanske inte...
men jag kan ändå minnas känslan som ilade igenom min egna kropp
av hur jag hyperventilerade i en timme utav ångest och panik,
att jag nästan svimmade av syresbrist
efter att jag väl fått höra på min psykologs utlåtande.

Jag var rökt, jag ett permanent misslyckande,
allting blockades av svart för mina ögon.


Att min mamma kunde välja sina ordval så otroligt korrekt
att hon till och med läst mina egna tankar.

Det var inte ett resultat av ett misslyckat prov i matte,
det var ord nedskrivna om att jag inte fungerade som folket omkring mig.
En stämpel, en blodröd stämpel mitt på min panna.


Fast samtidigt... så kanske det mesta handlar om det själva medvetandet.
Märker en människa plötsligt ett enormt blåmärke på sitt ben,
så ilar det utan tvekan något mer än förr.

Det kanske också strödde något extra saltkorn i mina sår av att hålla
på att söka upp på sådana mer seriösa fakta om diagnosen över nätet.
Vad hade jag egentligen förväntat mig själv?
Att det skulle stå om danser över röda rosor och hav av rosa moln?
Eller bara att jag inte ville överraskas av ond fakta då jag minst av allt ville ha det...
men ändå... dumt.


Min behandlares ord liknade mammas.

Jag ville bara veta allt,
inte behöva höra det från någon annan människas läppar.
Det gjorde så mycket ont då.


Igår så åkte jag tillsammans med min äldre syster till Moderna muséet
för att se på Salvador Dalí-utställningen som snart skulle nå sitt slut.

Spela roll att jag fick höra att det troligen skulle vara mycket folk där under en ledig dag,
skulle jag, så skulle jag dit allt.
Dock var det mycket folk... kö efter kö...
under alla mina år som estet så hade jag aldrig sett något liknande där.
Mer är tre gånger fler än vad jag sett där förr.


Det visade sig bara vara en, och en liten sådan
- med alla skockar av människor.
Kö till varje målning, uppåt tjugo per tavla...
nu började allting kretsa runt inuti mitt eget huvud.

Samtalet av de två äldre damerna vid sidan av oss.
Rösterna av paret på den andra sidan,
stegen och klampandet emot den bruna parketten.
Ljudet av folket tvärs över salen...
-"Jag undrar ifall de här är riktiga, Dalí skrev ju bara under många kopior"-.

Alla de olika människornas kläder som cirklade runt omkring oss två.
Kraven som steg och den ständigt tappande, redan låga självkänslan.

Allting. På en och samma gång.
Togs in av mig och mitt huvud.


troligen längs min diagnos, så hade jag under hela mitt liv levt med förmågan
att inte kunna stänga ute något som helst ljud.
Vare sig det var människor som samtalade, steg som gick, en fläkts blåst, prasslet av en tidning...
allting bara absorberades in på en och samma gång.
Istället för att fokusera på en sak i taget,
så kan man säga att allting fokuserades på en och samma sekund.

Strax, så kom en gäsp.
Sedan så kom flera och snart även tätare.
Jag visste att jag hade sovit oroligt på sistone på grund av mitt sämre mående,
men nu blev jag på gränsen till livrädd för att sluta mina egna ögonlock.
Ifall de skulle det, så skulle nog troligen mina ben också falla ihop utav en ren utmattning.

Så fort som vi hade vandrat ut ur salen efter att ha tittat på allt,
så tackade jag innerst inne för det.
Tack och lov att jag inte hade fallit ihop inför alla människorna.
Jag ville bara ut därifrån...


men som ödet ville, så blev det så ändå - och dessutom på en bänk, belägen mitt framför klädskåpen.
Det bara stötte emot att svälja.
Det var på ett eller ett annat sätt olidligt.
Jag ville bara slippa allting och allting som hade med maten att göra.

Så jag väl kommit hem,
så lade jag mig bara ned på min säng och sov i över en timme.
Jag kunde knappt minnas hur länge sedan det var sist jag hade varit så
orolig för att somna på roslagsbanan på vägen hem.


Att vara en diagnos och ha...
vissa saker är jag ändå.
Vissa saker kan jag inte ignorera.

Sensorisk överstimulering, överkänsliga sinnen att det kan göra ont.
Vissa färgkombinationer kan jag rent ut sagt må dåligt av att se...
Hörseln hör allt och utan stopp...
konsistensen av olja och brylé kan jag inte tackla...
vid vissa få tillfällen så måste jag till och med dra mig undan för
att kunna återhämta och bearbeta vad jag tagit in.

Det behöver inte handla om ett markerat motstånd,
det kan lika gärna handla om en ren utmattning.


Och det är det som samtidigt gör det så otroligt svårt för en...
att ifall det inte syns på utsidan för att försvara, vad gör en människa då?

Vad gör den för att övertyga om att saker inte är lögn egentligen?
Vad har en normalviktig människa för att visa att den
har en sann ätstörning och inte bara en diet att följa?


Att en människa alltid måste bevisa och försvara sig själv...