pigment

Det är morgon just nu, kvart över åtta för att vara exakt.
Och ändå... så är det bara kaos inuti min huvud.

Både igår och hittills idag... så har det varit rent ut sagt olidligt.
Det är ju ändå konstigt, jag har ju tagit fulla mått förut, det har hänt...
fast inte under en sådan lång tid och medan jag varit ledig från kliniken och hemma.

Det är helvetet.
Först alla tankar som kommer längs att jag är innanför mitt hems
väggar och sedan måtten på en och samma gång.
Mitt nummerseende i vad jag än gör är tillbaka.
Och det har aldrig någonsin... varit värre.

Folket omkring mig här hemma, de tror bara att det handlar om att jag är grinig, omöjlig.
Fast samtidigt... vad ska jag säga med för ord i så fall?

"Mamma, jag ser nummer"? "Mamma, jag får ångest av att vara hemma"?

Det får aldrig handla om huset, vilket gör det hela så svårt.
Hon tar ju allting som kretsar runt det som någonting offensivt.

Med räsla för att uttrycka mig själv på ett felaktigt sätt,
så slutar det bara med att jag sitter där och känner hur mina egna tårar rinner nedför kinden
och droppar ned på grunden.

Samtidigt som jag försöker intala mig själv att
"Det kommer att bli bättre, det kommer att bli bättre",
så ekar det med en ännu högre volym
"Det kommer att bli sämre, det kommer att bli sämre", "Det kommer att bli likadant".

Stressen har tagit över mig helt och hållet nu.
Tankarna, ångesten, mina överbelastade sinnen,
stressen av att börja universitetet snart.
Allting bara rinner utöver min kant av kontroll.

Då jag just nu känner på min arm... så kan jag nästan inte tro det.
Den är öm, den är röd.
Hur lång tid hade det tagit sedan jag senast slagit den av panik.

Vissa människor, de brukar kanske skära sig eller något annat.
Fast i somras, så hade jag egenheten att slå min vänstra arm blå.
Det värsta blåmärket hade gått smått tvärs över, kanske varit en dryg decimeter.
Att folk kunde tro på min förklaring att jag fallit på vägen ned från trappan.
Jag kunde knappt greppa det.

Dock kan den inte bli blå längre,
den förmågan verkar armen ha tappat för ett tag sedan.

Fast jag behöver nästan ändå inte se.
Jag känner själv hur allting börjar rinna ut ur mina händer just nu.