pigment

Att det skulle hända igen, att allting skulle bli så svart.

Känseln av att jag i en allt mer ökande takt brakar isär.

Slöt jag mina ögon, så såg jag mig själv jagas ikapp
av ett svart och dovt mörker.
Det fick inte ta över mig, det fick det inte...

och mina ögon fälldes upp.
Vitt i de mörkare tonerna på det kala taket av ett av klinikens vilorum.
Något slags par av händer utav luft kändes som om
de slutit ett strypgrepp runtom min hals.
Känslan av att inte stå ut,
den som vägrade att släppa taget om mig.

Då mina egna händer och blicken vände sig till min bruna väska vid min sida,
så verkade min egen kärna dra mig en vits.

Hallucinationer,
varför jag mitt i allt såg en burk av sömntabletter skymfa ut ur den
- då det egentligen inte ens fanns en sådan.


En syn av en vilja att föra ned en handfull genom gapet och sedan svälja...
det rådde kaos inuti mitt huvud.
Det gjorde så smärtsamt ont.

Vad jag nu såg, det var mina egna knän,
det var golvet,
dropparna som i slowmotion föll ned på det.

Allting bara gick så långsamt, men ändå så förhastat inombords.

Jag var hemsk, mina tankar var alla dem så hemska.
Upp från marken fördes min blick...
för att sedan plötsligt mötas samman med den där tavlan,
den med oljemotivet av kvinnan ute på fältet
- som jag förr stirrat och rört på i sällskap av döden och lugnet i tanken.

Tårarna rann ned längs hela min kind nu, nedför halsen.
Densamma låten som valsade runt på min hjärna,
var den som samtidigt hade varit som allra svartast.

Det svarta lakanet verkade hålla på att dras över mig helt och hållet
och armarna fördes runt mina ben på huk.
Jag grät utav en rädsla som förr i mitt liv har omfamnat mig.
De som under vissa fall hållit mig själv vaken på grund av förfäran för sömnen,
då jag aldrig skulle kunna se vad jag tog mig till...


Ett ryck på axlarna.

Hon visste inte vad jag kände inombords.
Hon visste inte hur dränkande djupt det var,
utan trodde bara att jag var överkänslig och skör.

Varför behövde hon använda just ordet "ledsen"?
- Det fick mig bara att falla ännu lägre, det gjorde ont i tusen...


Då det väl var slut för veckan... så stod jag utanför min behandlares rum.
Plötsligt öppnades dörren eftersom att en annan patient sökt efter sin egen behandlare
och hon såg mig på håll.

Hjärtat slog ju närmare hon kom med sina steg,
tills hon stod där ute mitt framför mina egna ögon.


och hon omfamnade mig.

Jag ville fälla tårar eftersom att det gjorde ont att hålla dem alla inne.
Jag ville hålla om så hårt som mina armar var kapabla till,
men då skulle hon undra.
Jag ville säga att
"Du betyder så otroligt mycket för mig
och jag är så glad att jag har haft dig som min behandlare".


Det gjorde ont, det gjorde så ont.
Jag var så skräckslagen och rädd över ifall jag aldrig skulle se henne igen
ifall jag inte skulle klara mig själv till tisdagen efter universitetet.
Tårarna rann ned inombords och att släppa taget
om henne var som att släppa taget om min själ.

Jag släppte taget.
Vi gick åt våra egna separata håll.
Jag grät då ingen såg.