pigment

Att jag skulle börja på universitetet i onsdags hade jag blandade känslor om.

Jag hade varit medveten under en längre tid att det skulle ske förr eller senare,
fast ändå... så låg den där känslan där som om jag fått reda på det dagen innan.

Antingen skulle det vara ett fullkomligt misstag,
eller en helt ny och god början för mig att komma tillbaka.

Trött hade jag ständigt varit dygnet runt av oro under den senaste tiden...
och sedan så fort som jag kommit hem efter Fryshuset i måndags,
föll jag ned på min säng och sov två timmar streck utav en ren utmattning.


alla ord.

Att allting kändes så stort och enormt.
Var jag ens redo för det här, var det nya ens inom mitt räckhåll?

Så fort som jag på vägen stannade till,
så svärmade det skockar av folk igenom och förbi.

Några runt trettioårsåldern vred och justerade en karta.
En annan man justerade till på en halsduk.
Allting behövde inte kretsa runt omkring min enda individ
- det fanns ju mängder av dem omkring mig.


Jag visste inte, men ändå så förde mina fötter mig vidare.
Så som blicken förde sig runt och granskade allting,
främst på alla människorna.
Hur klädde de sig, hur såg de ut?
Var jag ens under deras samma kategori?


Det fanns som en säregen rädsla över blickar.
Var de riktade mot min riktning i den mer negativa lutningen?
Skulle min korsa en annan människas, så skulle jag lida av panik.

Så låg var min självkänsla.
Så hög var min spegelbild av dispyt och hat.
Så stark att det strålade igenom min egen ryggrad.