Nervositet

[I måndags]

"Hur känns det? Nervös?"

"Jag vet inte... lite grann..."

Som om.
Själv så satt jag ju där och började prata om olika sorters maträtter
och mat utav en ren spändhet och nervositet
- inför min egen behandlare!

På senaste tiden hade jag kännt mig som någon insomnisk
- trots att jag för det mesta lyckats sova sju till åtta timmar per natt.
Som om jag istället sovit minus sex timmar...

Det var tankarna, det var stressen...

Rent ut, så kändes det på ett sätt så otroligt overkligt.
Här, på medborgarplatsen, så satt jag och min behandlare
och åt sushi innan vi skulle fara iväg till Fryshuset till en bokad tid
för en intervju för att sedan hitta en coach till mig.

Under natten hade jag mitt i allt vaknat innan halv sex,
sedan vaknat stup i kvarten.

För de flesta kanske det här inte exakt ha verkat som om jordens undergång,
dock sprang det vilt inuti mitt huvud.

Dessa "om" och "om", åter och åter igen...


Så fort som vi sedan steg av Tvärbanan,
så pekade hon bortåt min högra sida.

"Där är ju den skylten!
Det var rätt så enkelt att hitta ändå, eller hur~?"

"Mm..."

Djupa andetag, ett efter ett annat.
För guds skull, vad hade jag att oroa mig för egentligen?
Det var ju faktiskt bara...

-"-men gud, alltså~"-,

och jag lade märke till ett par gymnasieelever vandrande förbi oss längs trottoaren.
Klumpen i min hals blev plötsligt alldeles hård.
Längs varje steg som vi tog...
så kom vi allt närmare...

"Där se vi ju basketplanen, som det står på pappret.
- oh där är fönsterna med de starkt gula ramarna"

Elever stod och samtalade på planen i olika slags grupperingar.
Och vi behövde gå förbi dem alla.

"Du, vad tänkte de egentligen?
Det där kan man ju knappast kalla för en gul färg!
Haha, det är incaguld för att vara exakt..."

Ååh, vilken panik som började stiga över huvudet på mig,
så att jag började pladdra vilt ut för mig själv och emot min behandlare utav nerver.
Tankarna inuti mig själv som stormade i krig och kaos.

"Okej, jag antar att det bara är för oss att gå och komma in där borta"

("- förbi alla de där människorna...!")

Punkare, emos med varsin cigarett i mun,
andra tjejer med något annat uppstylade yttre...
jag fick inte möta deras blickar.
Det fick jag bara inte.

Jag skämdes.
Jag skämdes för den personen som jag var,
så illa till mods att det inte kunde likna någonting annat.
Min själ kändes som om den bit efter bit började slitas itu.

Vi var tidiga, runt 25 minuter för att vara petig.
Det var också fullpackat med elever som fikade bredvid caféet
eller bara umgicks med varandra,
så vi fick sätta oss på varsin stol mitt emot varandra näst
intill ytterdörren eftersom att det var det som var ledigt.

Hon frågade ifall jag med ville ha en Stockholms City eller någon broschyr att läsa i,
men fick ett skakande huvud till svars.

Först min redan borttappade energi,
folket, sedan ljudet av dem alla som pressades in i mitt huvud.

Åter igen det där intalandet av att jag befann mig på en annan plats just nu.
En annan plats, en annan plats...
någonstans där ångesten över folket omkring mig inte fanns till.
Där jag inte behövde få ångest tills en panikattack
utav känslan av att jag inte hörde hemma där.
Eller att de såg ned på mig, som någon fet och misslyckande...
att jag ständigt skulle känna mig glidande efter.

Men den platsen fanns inte.
Jag satt här, mitt inuti det vridande och gastande helvetet.

("Torka ögonen, torka ögonen..."),

jag skämdes något så rejält.
Att sitta där bland alla människor och
bara kontinuerligt gnugga mina fingrar emot ögonen.

Det fungerade bara inte,
ögonen kunde ju aldrig ge upp...

"Hur är det?
Är det för mycket ljud omkring, vill du gå ut?"

("N-nej...! Där svärmar de människorna omkring med...!")
"N-nej... jag är rätt så van med ljudet nu..."

"Vad är det i så fall?"

"Att allting kommer åt mig på en och samma gång"

Jag var generad över att folk hade möjligheten att se mig på det här viset.

"Tänk på att INGEN av dessa människor ens vet vem du är, Victoria"

Den högra handen stoppades ned i den bruna väskan på mitt knä,
och drog ut min gula Ipod.

"Ska du lyssna på musik? Stänga ute ljudet?"

"Nn"

Det hade aldrig varit så att mina egentligen ljudtäta lurar någonting blockerat ute ljudet totalt,
men just nu behövde jag min låt mer än allting.
Bara den kunde segla mig bort mentalt,
någonting för en stund,
om än så en sekund.

-klick-




Mina ögon var slutna helt.
Kinderna hade redan åter blivit kanor för tårarna än en gång.

("Spela roll, låt dem se.
Mina ögon kan ju ändå inte låta sig kontrolleras")

Trots dessa slutna ögon och sluten syn,
kunde jag ändå medvetet känna att personen framför mig riktade sin blick åt dem.

..."Ska vi ställa oss där borta vid receptionen och vänta istället?"

Jag antog att hon redan sett för länge sedan vad som mina tankar unnade sig åt
och nickade som respons innan jag torkade kinderna med den ena handen.
Det här skulle ändå inte vara för alltid.
Inte för alltid, det fick det inte.

"Är det ni som är här för intervjun?",

hördes det bakifrån våra ryggar.

Jag vände mig om och fann där en kortårig, violettklädd kvinna
med det allra största leende.

"Det här är Victoria, och jag är hennes behandlare som du kanske vet"

Av vad jag minns,
så lyckades jag pressa ur mig något vagt leende,
samtidigt som jag förfärade mig själv över hur jag möjligtvis
kunde se ut nu under det allra första intrycket oss emellan.

Hopp om att mina ögon inte var röda så att det nästan rann om dem.
Hopp om att jag inte såg ut som ett pratiskt taget lik...

"Ska ni följa med mig upp då?"



Efter ett tag, så bad hon om att vi skulle sitta ensamma
och svara på en stencil med frågor tillsammans.
Antingen skulle vi ta det nu, eller så skulle vi ta det en annan dag.
Vad skulle det vara?

Och jag var det fullkomliga diffuset.
Bättre att få det gjort förr eller senare,
men orken att ens sitta fanns knappt i närheten.
Jag ville inte sitta och vänta där nere ensam en annan dag.
Om, om, hur, vad...

"B-bättre att få det gjort ju förr desto bättre, eller hur...?"

Så fort som vi stängt dörren om oss och sedan satt oss ned,
så log hon och pratade på.

Vad fanns det för folk hemma, hur var det där...

"Inte så mycket faktiskt...
en barrskog med en massa av blåbär"

"Åhh, jag som älskar blåbär~!"

"Bara att det är vinter"

"- Jag ser iallafall en massa blåbär i dig.
Och vet du vad jag såg sekunden som jag såg dig den allra första gången?
- Jag såg världens modigaste flicka som vågat sig ända hit"

Själv så satt jag där utan något som helst ord inuti min mun.
Varför... varför då jag egentligen var en sådan svag människa?

"Det är inte alls någonting ovanligt att vara nervös~!
Vid vissa fall har det även hänt att jag varit tvungen att hämta upp personen
bortom parkeringen eftersom den inte vågat sig in på skolområdet~"


Det kändes så...
udda att höra en människa säga positiva ord om
och till en total främling som om det ore någonting flytande.

Ingen hade sagt att jag haft blåbär i mig,
ingen hade sagt att jag var modig.

Jag hade alltid varit den svaga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0