pigment

Det är nästan lite underligt...
nya veckor och veckoslut, de kommer ju hela tiden,
vems liv det än handlar om.

Och ändå, så springer mina tankar vilt om ju närmare nästa kommer.
De hoppar, de studsar, bryter igenom allt det trygga.
Allt är som ett enda stort men samtidigt stillsamt kaos.

Folket omkring mig, de kan inte läsa mina tankar,
de kan inte se igenom och granska dem.
Troligen inte heller mamma som för det mesta kan läsa mig som en bok.

Jag försöker att ligga i sängen så att jag riktar mig åt runt åtta timmar per natt.
Och ändå så är det som minus fem.

Som om ett lidande självhat långsamt,
men kontinuerligt groddar upp sig innanför skinnet på mig.

På ett sätt...
så är det som om jag är rädd för den människa som jag innerst inne är.
Jag ville inte se henne... hon för för det mesta bara ont med sig.

Då jag var liten, så var jag alltid sedd som den där envisa ungen.
Så mycket egna och påhittade teorier, som knappt ens byggde på någon fakta alls.
Det var bara så, det bara var.

Jag tyckte inte om skaldjur, jag tyckte om gratänger.
Spela roll att de andra påstod att jag aldrig ens prosmakat, jag gjorde inte det.
Jag ville inte prova på någonting som troligen skulle vara äckligt, som om.

"Varför ska jag behöva lära mig simma, mormor kan ju inte det",

ingen chans att jag skulle låta mig själv rubbas av någon individ.
Jag var ju för guds skull stark, jag hade ju en stomme av stål.

Under min behandling, under mitt sista år i gymnasiet...
så minns jag hur jag betraktade människorna omkring mig.
För var gång hade de nya kläder... såg annorlunda ut...
för var gång hade de gjort någonting nytt.
Jag såg det helt enkelt.
Och jag avundades dem.


Men jag hade ju inte någon som helst tid till det.
Först gick det ned tid till studierna,
sedan planeringen om vad och vilka frukter jag skulle ha
i mina frukostar under den kommande veckan.
Om tid, så var det jakten på kost
och receptfakta över Internet som hade ett försprång.


Och nu är det år 2010.
Jag skall börja gå på universitet på onsdag.
Flera saker som kan öppna upp ett nytt uppslag i mitt liv...
och ändå så drar jag på något sätt mig själv tillbaka.


Jag borde ju vara det, jag borde vara tacksam.
Jag som alltid trott att allting skulle vara bra vid just den tidspunkten.

Men varför... varför känner jag mig ändå så otroligt tom innerst inne just nu?
Likgiltig, öde, på ett sätt så vill jag bara lägga mig ned på marken
och lära mig själv hur det känns att sluta andas...


Men jag kan inte hindra det.
På en och samma gång,
flera saker som skulle sätta min stabilitet på prov.

---

Måndag - En tid för intervju på fryshuset hos "United sisters"
för att finna en coach som passar mig själv.

Onsdag - Universitet börjar, en yogalektion som valigt.

Torsdag -  En tid hos min psykolog...

---

Imorse så var det som om jag fått ett slags snäpp inuti mitt huvud.

Vem var jag, vad skulle jag ha på mig?
Vad, vad, vad...
som om jag var i någon slags identitetskris.

Först började jag ifrågasätta ifall mina kläder var för barnsliga,
sedan gormade jag ut emot min mamma att


Stressen har börjat stiga upp över huvudet på mig, det vet jag.
Och det som gör mig som räddast,
det är ifall jag skulle "gå in i väggen", vilket har hänt förr...

Andra ring, så hade jag utav det fått som ett slags hjärnsläpp i runt omkring två månader.
Jag kunde inte tänka som jag brukade,
kreativiteten låg nere på noll.
Det gick bara inte att upptäcka mina egna bilder att därefter rita av.

Panik.
Det gjorde inte exakt saken bättre av att jag läste söndagsbilagan
vid frukosten där det ansågs att stress fäste fett runtom buken,
det triggade bara upp det hela.

Det är tungt att skriva...
mitt ordförråd verkar som om det långsamt, men säkert töms på innehållet.
Och det skrämmer mig... det tar bort min förmåga.
Konsumerar min energi.
Att gå runt och vara rädd för att sluta mina ögon då jag sitter på roslagsbanan...

jag bryter ihop.