Minnen i en låda
Vi hade precis satt upp min nya hylla under gårdagen,
så att jag inte längre behövde ha ett par lådor och påsar i den bortre hörnan.
Vissa av sakerna hade jag inte rört på några år,
så vissa saker visste jag inte vad jag skulle få hitta där.
Plötsligt så låg min gymnasiekalender fråntredje ring där på golvet.
Då jag lyfte upp den, så föll det ur små papperslappar ned på golvet.
Så fort som jag granskade dem, så högg det något igenom mig.
Där var det min kallelse till vuxenpsykiatrin,
den med remissen från BUP vid sidan om.
Överläkaren av psykiatrins kort,
kuratorns privata mobilnummer...
min kalender hörde nog inte till det allra normalaste bland ungdomar.
På ett sätt... så fick jag ändå något av en chock av den.
jag skulle ju trots allt sätta min fot inne på universitet nu på onsdag.
Med en anstränging, så fick mina ögon försöka blunda
och lägga ned den i en av mina nya IKEA-lådor.
och jag fann en tub, en tub fylld av sämre minnen.
Julafton 2006...
satt jag där och höll mina tummar med en förväntan tills jag
väl fick julklappen från min storebror i mina händer.
Dock... så visade det sig att inte vara direkt på det viset.
Vad jag fann i paketet var något rött slags klädesplagg,
som sedan visade sig vara ett träningslinne.
En burk. Det var vitaminpiller.
Sedan den här cylinderformade tuben med vad jag antog
var någonting liknande med C-vitaminbrus.
Händerna, de omvandlades till knutnävar.
Det som gjorde det hela så otroligt mycket mer offensivt,
det var ju den enskilda tanken på att jag inte tränade någonting alls på fritiden.
Bokstavligt talat sade han väl antagligen åt mig att "röra på fläsket".
En tjej ska inte behöva få någonting sådant här - av sin egen storebror,
det är ju alldeles på tok för beskt.
Fan vad kränkt jag kände mig...
log mamma på håll med en nyfiken blick som prydde sina ögon.
Inget svar till respons fick hon alls.
Jag var alltför upptagen med att riva omslagspappret i tusen små bitar.
Han hade alltid påpekat vad jag än gjort.
Alltid och alltid... att det på ett sätt drev mig till vansinne.
Det fick mig känna så otroligt dålig och efter.
Det var definitivt en del av det adrenalin som mitt
"nyttiga och hälsosamma" leverna gav mig senare i livet.
Och nu när jag väl åter igen höll i, enligt vad jag kommit ihåg, vitaminbruset...
så visade det sig inte ens vara det.
och sedan en pil uppåt locket.
Då var det alltså dokumenterat. Min bror baktankar.
så att jag inte längre behövde ha ett par lådor och påsar i den bortre hörnan.
Vissa av sakerna hade jag inte rört på några år,
så vissa saker visste jag inte vad jag skulle få hitta där.
Plötsligt så låg min gymnasiekalender fråntredje ring där på golvet.
Då jag lyfte upp den, så föll det ur små papperslappar ned på golvet.
Så fort som jag granskade dem, så högg det något igenom mig.
Där var det min kallelse till vuxenpsykiatrin,
den med remissen från BUP vid sidan om.
Överläkaren av psykiatrins kort,
kuratorns privata mobilnummer...
min kalender hörde nog inte till det allra normalaste bland ungdomar.
På ett sätt... så fick jag ändå något av en chock av den.
("En ny början heter det... en ny början..."),
jag skulle ju trots allt sätta min fot inne på universitet nu på onsdag.
Med en anstränging, så fick mina ögon försöka blunda
och lägga ned den i en av mina nya IKEA-lådor.
("Nästa låda då..."),
och jag fann en tub, en tub fylld av sämre minnen.
--
--
--
Julafton 2006...
satt jag där och höll mina tummar med en förväntan tills jag
väl fick julklappen från min storebror i mina händer.
("Ååh, han vet alltid vad jag vill ha för några slags julklappar~!")
Dock... så visade det sig att inte vara direkt på det viset.
Vad jag fann i paketet var något rött slags klädesplagg,
som sedan visade sig vara ett träningslinne.
En burk. Det var vitaminpiller.
Sedan den här cylinderformade tuben med vad jag antog
var någonting liknande med C-vitaminbrus.
Händerna, de omvandlades till knutnävar.
("F-fy fan...!!")
Det som gjorde det hela så otroligt mycket mer offensivt,
det var ju den enskilda tanken på att jag inte tränade någonting alls på fritiden.
Bokstavligt talat sade han väl antagligen åt mig att "röra på fläsket".
En tjej ska inte behöva få någonting sådant här - av sin egen storebror,
det är ju alldeles på tok för beskt.
Fan vad kränkt jag kände mig...
"Vad fick du av din bror, Victoria?
Har du tackat honom?",
Har du tackat honom?",
log mamma på håll med en nyfiken blick som prydde sina ögon.
Inget svar till respons fick hon alls.
Jag var alltför upptagen med att riva omslagspappret i tusen små bitar.
--
"Ska du inte äta lunch med oss?"
"Nej, jag väntar istället till middagen"
"... vet du vad som händer om man hoppar över lunchen?"
"Kroppen reagerar på det och tar därmed upp
dubbelt så mycket fett vid nästa måltid då"
"Ååh... så du visste"
--
--
"Ska du inte äta lunch med oss?"
"Nej, jag väntar istället till middagen"
"... vet du vad som händer om man hoppar över lunchen?"
"Kroppen reagerar på det och tar därmed upp
dubbelt så mycket fett vid nästa måltid då"
"Ååh... så du visste"
--
--
Han hade alltid påpekat vad jag än gjort.
Alltid och alltid... att det på ett sätt drev mig till vansinne.
Det fick mig känna så otroligt dålig och efter.
Det var definitivt en del av det adrenalin som mitt
"nyttiga och hälsosamma" leverna gav mig senare i livet.
Och nu när jag väl åter igen höll i, enligt vad jag kommit ihåg, vitaminbruset...
så visade det sig inte ens vara det.
(""Förbränning"..."),
och sedan en pil uppåt locket.
Då var det alltså dokumenterat. Min bror baktankar.
"Bränn på fläsket"
Kommentarer
Trackback
