En önskan

Varför känns allting så beskt och hårt,
varför känns allting så smärtsamt, svart och vitt?
Varför känslan av att jag ständigt är på språng samtidigt som jag faller ned?

Allting med ens en krydda av negativitet lägger till ännu en spricka på min kärna.
För närintill var gång jag skall iväg framför hallspegeln,
så rinner det en tår...

"Men vad är det för något, Victoria?"

"Jag ser vedervärdig ut..."

"Jag ser inte en flicka som ser vedervärdig ut,
fast jag ser väldigt ledsen sådan"

Kommer jag hem från en studiedag på universitetet,
så lägger jag mig ned med släckt ljus omkring mig själv och sover.
Det gjorde jag aldrig någonsin gjort förr i mitt liv,
under alla mina dagar i gymnasiet.


Igår sade min pappa till mig att

"Fan, vad självisk du är, Victoria"

(-kras-)

Någonting sprack inuti min kropp.

"Titta på ditt jävla, förbannade program då!!"

"Du får du allt själv göra nu!"

Pappa slog igen ytterdörren efter sig för att vandra till garaget.

Jag slog igen min egen.

Mamma låg redan med släckta ljus i sitt sovrum,
med en dålig sida av sig själv framme sedan hon vid midagen antytt att
vi alla var så förbannat negativa vid matbordet där hon hade beslutat sig
för att till slut laga den där laxgrytan från månadens "Buffétidning,
i hopp om att det skulle smaka.

Jag satt där fullkomligt tyst utav en ren tröttsamhet i kombination med oron
för hur många kalorier vinet i den sammanfattade alltsammans.
Pappas första ord var

"När lagade du laxpudding senast då?".

Fastän jag var tyst,
så fanns den där viljan att yttra sig ett
"Vad roligt med någonting nytt",
men det gick inte att få ut ur sig något sådant.
Det gjorde bara ont i själen på mig.

Jag ville egentligen lägga mig bredvid hennes sida på sängen,
dock var det direkt upp till mitt rum där jag kändes som om jag skulle spricka itu.
Jag grät utav en ren känsla av misslyckande och självhat.
Jag ville skrika organen ut ur mig,
jag ville nostalgiskt än en gång slå min vänstra arm blå...

"-Nu får du be din pappa om ursäkt!!"

Plötsligt så var min dörr öppen.

("V-vad...? Vad... säger hon då allting inte var mitt fel...?"

"J-jag sade ju själv vid middagen att jag ville hinna duscha så att jag skulle hinna se visningen av programmet senare
- det var ju pappa som sade att
"Fan, vad självisk du är...!!"!!

Tårarna rann.

"Fy, fan att det ALLTID skall vara någonting!
Att ingenting skall vara bra nog,
att man inte ens kan få ett förbannat tack!!"

Mamma grät, och dessutom skrek hon som bara den på en och samma gång.
Det gjorde hon ju inte, inte hon, inte när...

"-Nu får det vara nog...!!"

"J-jag vet att jag inte kan göra någonting rätt!!
Jag vet att jag bara kan göra fel...!!"

"Börja INTE med det där nu igen, nu...!!
INTE det där jävla pratet igen!!"

"-J-jag är ju det! Jag är ju det!!"
("På vilket sätt du jag ens då jag endast kan få dig att gråta...??
Det gör ju bara så ont...")

Hon skulle ju inte vara på det här viset,
hon skulle ju inte vara på det här viset...

(-F-FÖRLÅT!! Förlåt!!",

Mina armar kramade om mitt eget ansikte,
jag ville inte visa det.
Jag var hemsk, jag var så ond...

Hon vände sig ut ur rummet med tårarna rinnande nedför kinderna
och det var det värsta av allting.
Antagandet av att hon inte stod ut med att vara i ett och samma rum som mig.

"Förlåt, förlåt...!!"
("Hemsk, hemsk, hemsk!!")

Med den vänstra axeln lutad emot den sneda väggen,
så gled min kropp ned längs den,
samtidigt som händerna omfamnade både ögon och mun.
Som om tårarna i sig var gjorda utav en ren leda och smärta.

Det gjorde så ont, så ont...

Jag hörde dovda steg steg,
och sedan kom känslan som om ett par av armar höll om mig.

"G-gråt inte...!
Jag vill inte få dig att gråta...
Du är ju det viktigaste som jag har...!"

("Mamma...")

"D-du är det viktigaste som jag har... vet du det...?
Och jag vet att du har det så svårt..."

Kanorna ned längs mina kinder strömmade nu.
Jag kunde känna droppar av en annan temperatur falla ned på mina lår.
Det var så mycket...

"Jag orkar inte mer...! Jag orkar inte mer...!!"

"Jag vet, jag vet...
vi ska se till att du mår bra snart..."

"Jag orkar verkligen inte mer...!"

--

"Kom igen, res dig upp nu"

Hon greppade tag i mina axlar och övre armar,
som om hoppet om att kunna lyfta mig upp i luften fanns till.
Till slut gav jag med mig själv och reste upp något självmant
tills hennes armar redan famnat om mig.

"Kom, så går vi ned och tittar på TV tillsammans"

"...nej"

"Varför?"

"Jag bara vill inte"

Hon stannade till en sekund där.

"Jag kommer upp om en stund då"

Så fort som det bara var jag kvar i rummet,
så föll jag ned på sitsen på min svarta skrivbordsstol.
Skrivbordets träskiva hade slags prickigt mönster gjort utav tårar som torkat igen.

("-"Det är väldigt viktigt att inte blöta ned parket och trä för mycket,
för då kan det bli märken av det som aldrig försvinner"-")

Ordet "fördömt", ordet "miserabel",
alla de som kretsade runt inuti mitt huvud just den här sekunden.
Kunde inte allting och jag själv bara försvinna...?

Mina ögon slöts igen.
Jag tappade taget om allting som jag hade inuti mina grepp.

Då jag öppnade dem igen,
så fanns det inga väggar som stängde igen mig mer.
Det fanns inte folk.
Bara ett enda stort hav bestående av den vita färgen.

Mitt i allt,
så fann jag mig egen, hälften så gamla,
gestalt stående där framför mina ögon.
Hennes ansikte var fyllt utav en kuriositet,
annars av en undran och våra blickar möttes.
Ett steg, ett efter ett annat,
kom hennes skepnad mig allt närmare tills den punkt då vi båda satt där,
stöttade av varandras ryggar.

"Tänk dig ifall man fick önska sig en enda sak.
Vet du vad jag skulle önska mig i så fall?"

"Nej, berätta"

"Jag skulle önska mig scenen i skolan
- fylls med bubblizz-godisar!
Och så skulle jag äta dem ALLIHOP~"

"Det säger du inte..."

Någonting som är komiskt,
ändå samt ironiskt,
det är att jag vid den åldern verkligen fantiserade om den tanken för skojs skull.

Det fanns inte en enda stor, grym värld,
det fanns min bubbla.
- En bubbla som verkade ha förmågan att absorbera
allting ont verkligheten hade att erbjuda en.
Livet var en lek.
Vad fanns det att oroa sig för egentligen,
nu var nu,
och det var den tiden som en människa levde för stunden.

Plöstligt så öppnade mina ögon och jag befann mig åter igen i mitt rum.
Och jag såg ned mot de fallna tårarna som torkat ihop på mitt skrivbord.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0