pigment

Min mage har nu påbörjat ett uppror.
Som om den säger "Stopp! Inget mer!".

Så fort jag öppnat mina ögon de senaste morgnarna,
har den berättat från första sekund att frukosten skulle bli ännu en strid på krigsstriden.


var mammas ord i förrgår morse.
Skeden landade i min tallrik.


Det är som om jag är en som vill så mycket
fastän min egen kapacitet inte fyller upp det.

Jag hatar, jag vet att så pass
antal gånger som personer och människor,
från att vara min egen mamma till min behandlare ständigt säger att


så kan det ändå inte absorberas och accepteras inuti mitt huvud.
Istället dör det ont och framhäver känslan av att det är Jag mot Världen.


jag är inte döende i cancer, jag har en diagnos
- från det första andetaget för dryga tjugo år sedan, till det sista.

Samtidigt som jag lidit av en depression under år av tid
och haft perioder av den sanna längtan åt det svarta,
så sätter jag ändå mig själv i en kontinuerlig leda.
Envisheten är ett av de mest utmärkande dragen av mig som person,
på samma gång det troligen mest fatala.



Någonstans var jag medveten om att jag de orden skulle komma ut ur hennes mun.
Och ändå så såg mina ögon svart och vitt för en sekund.

Skulle jag inte klara av en halvtidskurs på universitetet,
vad skulle jag klara av då?
För den stunden hatade jag min krop hur den ens fungerade.


När skulle jag må bra då?
Jag, som aldrig mått bra under och efter högstadiet?

Jag har tappat räkningen över så pass många gånger som jag somnat så fort
som jag kommit hem på eftermiddagen, bara i år.

Hur många gånger som jag gråtit i min mammas famn utav förtvivlan
över känslan av att långsamt brista itu.

Bara tanken av att jag var på gränsen att kräkas på Götgatsbacken på grund
av den mentala utmattningen av krav och svärmarna utav smala,
långa modellben omkring mig.

När skulle jag må bra?