Utbrytande cirklar
---
"Den här måste du ju anmäla dig till!"
"Den här gruppen är väl ett ganska så absolut val för dig~"
"Vad då, det är väl ändå självklart att du skall gå på mer än en
- det kan ju bara få dig att må bättre"
---
"Den här måste du ju anmäla dig till!"
"Den här gruppen är väl ett ganska så absolut val för dig~"
"Vad då, det är väl ändå självklart att du skall gå på mer än en
- det kan ju bara få dig att må bättre"
---
Att folk från olika vinklar,
vare sig det var en familjemedlem eller en kurator av något slag...
så skulle deras respons ständigt vara
"Det kan ju inte exakt bli värre~".
Deras ord var förstås menade för att få mig att se framåt,
men samtidigt så tyngde de ändå ned mina egna axlar.
Det kunde inte bli värre, jag låg allra sämst till.
Vad mycket tankar en liten ynka broschyr från centret kunde bringa upp omkring mig.
Den ena systern tyckte att jag skulle gå på en kurs om vardagssamtal,
mamma ville hellre att jag skulle bli fylld utav fakta om min diagnos.
Det kunde inte bli värre,
och ändå så kände jag en knapp av ork att ens fundera.
Jag ville att mitt liv skulle bryta itu dess cirklar,
samtidigt så ville jag inte slita sönder mig själv genom stress.
Jag sov redan ytligt som om det var ett antal minus fem.
("Jag borde skämmas över mig själ"),
att jag egentligen endast ville lägga mig på sängen med ansiktet mot väggen och sluta blicken.
Det fungerade helt enkelt inte på ett och samma sätt med maten,
då min kärna kändes som om den skulle spricka i två.
Det gick inte, jag kunde inte blunda för mitt inre och fysiska motstånd mot maten.
Hungern fanns knappt, den gav upp så fort jag en fått i mig någonting.
Hypoteserna om att min metabolism skulle saktas ned utav stressen,
de slet och drog i mina ärmar.
Kunde jag inte,
kunde jag inte bara skrika ut i luften att det nu räckte för en gångs skull?
Kunde jag inte tillåta mig själv att somna utan att jagas i sömnen utav syner?
--
--
--
"Du är så otroligt negativ, än en gång, Victoria.
Tänk dig, det är bara januari och det har ändå hänt så många saker hittills.
Ett, du har börjat universitetet.
Två, du har kommit i kontakt med habiliteringen.
Tre, du kommer att få en coach längs "United sisters".
Fyra, du går på yoga.
För de flesta människor så handlar det bara om att gå till jobbet och sedan hem till sig"
Tänk dig, det är bara januari och det har ändå hänt så många saker hittills.
Ett, du har börjat universitetet.
Två, du har kommit i kontakt med habiliteringen.
Tre, du kommer att få en coach längs "United sisters".
Fyra, du går på yoga.
För de flesta människor så handlar det bara om att gå till jobbet och sedan hem till sig"
("Jag vet, jag vet..."),
jag visste det.
Men varför kände jag mig ändå så omfattande tom inombords?
Kommentarer
Postat av: Miranda
Åh du är så stark! Visst kan det vara svårt att se alla framsteg, eftersom det: ett gäller att göra dem, två leva medan man utövar dem. Allt tar tid, tror det handlar om att vänja sig, vänja sig vid ett "normalt" liv utan ständig press. Du har utvecklat så mycket under din svåra period, det syns när du skriver.
Kämpa nu och ta i "lagom" .(i dina mått, ingen annans)
Stor kram
Postat av: Therese "tisa"
Sv: Hihi ;)
Jag känner igen mig sååå...
Ibland kan det vara bra att komma igång med saker, för att försöka distrahera. Men det är ju inte säkert att man mår bättre för det, även om många tror det. Åhh.
Trackback
