pigment

Igår morse så var jag nervös från topp till tå,
dessutom fullkomligt outvilad efter ett alldeles för litet antal timmars sömn.
Mina egna ben gav nästan vika.

Det hade varit alltför mycket som kretsat inuti mitt huvud sedan årskiftet,
under de senaste månaderna och veckorna.

Jag kunde inte fokusera någonting under förmiddagen på universitetsbiblioteket alls,
utan bara lät pennan glida tvärs över pappersblocket i form av melankoliska skisser.

Först min samtalstid hos Habiliteringen, vilken mamma näst intill krävt att få vara med i,
och sedan mitt länge väntade introduktionsmöte med min nya coach på Fryshuset.
Saker steg mitt huvud över kanten,
att min ena fot aldrig kunde stå ned still...


Då kuratorn och psykologens blickar möttes av mamma,
så stannade de till en sekund där.
Hon reste sig upp med optimism i ögonen.

Den unga kvinnan, kuratorn, vände sig åter till jag
som satt där nere på soffan med något glänsande ögon.


Mamma såg på mig med ett leende.
Både kuratorn och psykologen detsamma.
Jag var tyst, jag sade inte ett ord.

Vad var det meningen att jag skulle göra och säga?
Skutta upp och sprudla utav en himlalik glädje
eller bara vände bort blicken ifrån de alla?

Jag ville bara bort därifrån.
Jag ville bara hem och lägga mig ned på min säng och sova
- jag orkade verkligen inte med det här än en gång.
Och ändå så var jag medveten om att det var lika sannolikt att ske
som att det skulle regna lakritskuber uppifrån skyn.

Det här hade mamma längtat efter så,
och sedan så skulle jag raka vägen in till staden för att introduceras för min coach.
Hon skulle vilja byta mig mot en annan, jag skulle inte passa en bit med henne.
Tankarna över någonting sådant slet mig själv långsamt
i allt flera bitar innan det ens skett alls.
Jag kände mig klen, för att inte säga oduglig.

Fast samtidigt så kändes det på ett sätt samtidigt så fel att vara där.
Det var hon som pratade med dem, och inte jag.
Jag satt bredvid henne,
men var istället som en fullkomligt tyst statist vars enda funktion var
att ta in fakta och ord som gjorde ont att ens röra och ta vid.



Efteråt, så rann bara tårarna nedför mina kinder så fort som
den tunga glasdörren slagit igen bakom våra ryggar.
Det var så mycket,
jag var så mentalt utmattad till bottenpunkten, nära att brista itu.
Min sömn hade varit på tok för lite i jämförelse med
tyngden av alla mina tankar alltsammans.


Hon såg inte mina ögon, inte kinderna heller.
All hennes fokus och sina ögon var riktade för att gå framåt.
Hon märkte inte ens att jag stannat till efter ett antal sekunder
sedan hon stängt igen byggnadens ytterdörr bakom sig
och sedan märkt att jag stod kvar där inne med händerna om halsduken.


samtidigt som jag ville det.
Jag hade ju längtat så,
jag hade ju till och med räknat antalet dagar som resterade
tills den här dagen skulle komma.

Var min självkänsla så låg?
Så låg att jag praktiskt taget höll på att bryta ihop på platsen?

Mamma drog om halsduken på den sättet som hon visste att jag ville ha det och sade att

"Det kommer att gå jättebra för dig"

innan hon släppte av mig vid galoppfältets tågstation.
Kylan var närintill outhärdlig då jag i synnerlighet inte hade några som
helst vantar på min händer sedan jag glömt dem där hemma.
Jag slöt mina ögon och drog långa och djupa andetag.
Ett efter ett.
Det var en självman order att greppa mig samman.

Så fort som jag satt mig ned på tåget inne i värmen,
berättade jag för mig själv att jag var redo.
Jag var redo att möta vad jag skulle möta.


Plötsligt såg jag att det lyste ordet "mamma" på min mobil och svarade på det.


Tåget började åka nu
och en stor, genomskärande klump satt i halsen på mig.
Jag greps av panik och slet ut det röda pappersvisitkortet
och slog numret till handledaren.
Ringsignalen var fyra hastigt täta pip innan mobilen självmant lade ned det.
Likaså när det gällde hennes mobilnummer.

("-"Varför skulle de i så fall ringa så pass sent annars?"-"),
jag satt på tåget, för att åka dit,
mobilen som fungerade normalt kunde inte nå fram.

- Allt blev bara alltför mycket på en och samma gång att jag inte
visste åt vilket håll som jag skulle vända mig åt.
Skulle jag fortsätta framåt i rädslan för att det inte skulle vara något då jag väl kom dit,
eller skulle jag vända hem och känna eftersmaken efter ett enda stort slag i
ansiktet med en glasflaska utav märket "Ångest"?


Jag följde hennes ord och gick den hela vägen däremellan.
Plötsligt så var den näst intill olidliga kylan som om fatal kändes det som.
Att så fort som jag väl satt mig ned i bilen lät tårarna kana nedför mitt ansikte ända ned till knät.


Efter att jag ett tag på motorvägen gråtit ont och utalat att jag verkligen hatade mitt liv,
så vibrerade plötsligt mobilen i min väska som låg mellan fötterna på mig.

Det var handledaren, det såg jag på numret
och gnuggade mitt ena öga innan jag svarade.


et kändes som om det var fullkomligt overkligt nu,
samtidigt så onödigt överdrivet jag hade reagerat nu i onödan.
De fem minuterna vi körde tillbaka, så satt jag fullkomligt tyst och såg ut igenom fönstret.
Jag kände mig något alltför generad för att yttra något ord eller flera.

Från tunnelbana, till en annan tunnelbana, till att vänta på ett nytt tåg.
Jag bönade och bad för att jag inte såg ut som om jag hade gråtit i flertal timmar
trots att mamma då hon hade släppt av mig försäkrat om att
det inte fanns något svart under ögonen.
Samtidigt, så hade jag samlat mig en aning.
Mitt utbrott, mina tårar,
de var nog alla någonting som jag behövt för att lätta på mitt tryck.
Ut med det svarta, in med den nya, friska luften.
Det fanns ingenting ont, det fanns bara gott kvar.

Så snart som jag slog igen byggnadens tunga glasdörr bakom mig,
lade jag på håll märke till att det troligen var handledaren som satt vid ett av de runda plastborden.
Någon skymtade bredvid hennes sida
och jag vände mig med reflex bort åt vänster bland de olika staplarna utav broschyrer.


hörde jag inuti mitt huvud i hopp om att jag skulle samla ihop mig själv.
Från att ha varit nervös och orolig, till att ha varit näst intill panisk utav ångest.
Nu var jag istället nervositeten själv.


Jag vände mig om och fann två stycken personer framför mina ögon där,
bland annat handledaren med sin något finska accent.
Den andra hade en mellanblå kappa med en halsduk i de mer höstlika färgerna.


Så det var hon, det var hon som var min coach i andra ord?
Handledaren hade berättat under min intervju att hon alltid skulle fokusera
på att hitta en coach som skulle passa sin tjej.
Att inte veta vad vi hade gemensamt hade sin något kusliga spänning i sig,
att jag inte visste en enda sak om henne.

Det viktiga jag lade märke till på henne först,
det var att hon inte var min totala motsats iallafall.
Hon hade varken en Canada Goose eller Uggs,
och det berättade iallafall en sak om henne.

Då vi som sagt skulle gå till caféet för att sätta oss ned där sedan,
så stod jag där vid sidan av för att av en ren nyfikenhet se och höra vad det var som hon skulle beställa.


hon sade det - hon sade ordet te!

Antingen är en människa en kaffe-person eller en te-person.
Hon var en te sådan och det blev jag positivt överraskad av.
Då jag väntade på henne eftersom att jag själv alltid skulle vela och
eftersom att jag ville se vilket bord hon skulle välja,
så valde hon det längs in i hörnet vid fönstret.

Hon var alltså en hörnmänniska med.

Det var nästan en något omöjlig sak att känna.
Som att en människas nyckel passade in i mina egna små nyckelhål.
Fanns det verkligen en som jag kanske inte skulle behöva känna mig på vakt inför längre fram?

Så enkelt var det ändå inte från min synvinkel.
Jag hade alltid mina föraningar att snart så skulle slaget komma,
någonting skulle inte passa in alls.
Jag ville inte ha en sådan människa till,
jag ville inte ha en till som skulle lämna mig eller skicka mig vidare...


Hon såg på mig med en blick som något frågade varför jag behövde vara nervös.
Den var inte dömmande, den var bara något okänd för mig.

Och så fort som handledaren kommit och sedan pratat klart med oss
angående infromationen och uppgifterna,
lämnade hon oss för att vara ifred.

Då blev det full aktivitet inuti mitt huvud.
Frågor och frågor,
vad i hela friden skulle jag säga utan att göra det på fel sätt?

Men det blev inte så ändå, inte fullkomligt.
Jag lyckades få reda på att hennes främsta intressen var just estetik och psykologi,
att hon till och med sökt den exakta samma kursen som jag nu går på,
bara att hon hade kommit in på sitt förstahandsval.


Det här... kunde faktiskt vara en person som jag skulle kunna komma rätt bra överrens med.
Varken någon av oss hade gjort det mesta i staden,
så vi bestämde oss för att prova på olika saker tillsammans
utan att bli fullkomligt utklassade den ena eller den andra.

Då vi pratade var jag ständigt mig själv på vakt,
alltid för att se ifall jag antingen var för mycket på eller för lite.
Blev jag nervös så att jag började pladdra på om mig själv,
så använde jag händerna nästan hela tiden ifall jag var ivrig.
Det hade jag aldrig ens märkt om mig själv förr.

Hur mycket jag än tänkte på vad jag kanske gjort fel,
så log jag då vi skildes åt, på riktigt.

Och det var en god sak.