pigment

Jag minns att jag av någon orsak skulle gå på en biograf i Ryssland.
Vägen dit var det blött, det var både mörkt och smutsigt.
Luften var fylld med röken från mängderna av folk med cigaretter
och även de med alkohol kryllade de av.
Jag höll armen över min bruna väska för att vara säker
och hastade mig in igenom biografens dörrar.

Jag hann precis in och trängde in mig genom det sittande
folket till min plats som var belägen längst upp i mitten.
Mina grannar verkade vara i min ålder och jag ursäktade
mig själv med ett leende då jag väl satt mig ned och pustade ut.

Då jag väl såg upp efter ett par sekunder,
så lade jag märke till en grupp av killar som högljudda
satte sig ned längst fram framför skärmen.
De var väldigt distraherande, men jag höll mig själv tillbaka
för att inte hamna i någon slags dispyt
och såg mot skärmen som precis börjat rulla.

Filmen började rulla och

nu började de som satt längst fram låta ännu mer.
En, två stycken började även sparka mot bioduken
att den mitt i allt började brinna.

Folk greps av panik, de blev paniska och trängdes längs varandra mot utgången.
Jag hann ut som tur var,
men filmen fortsatte och det var nu den som mina visioner och såg och fokuserade sig på.

Det var en större grupp av ungdomar i Ryssland, troligen sådana i gymnasiet.
De kom till en öde byggnad med altan och det var höst så att löven föll något.

Plötsligt, så attackerader det svarta fåglar som dödade,
en del av gruppen såsom den judiske killen blev även skjutna
till döds av svartklädda soldater som kom från ingenstans.

Vissa överlevde,
inklusive han som på ett sätt påminde en om Dogge Doggelito,
ens bebis och hon med brunt hår.

De kunde inte bara dra därifrån nu,
utan de byggde upp som ett eget hem där.
Vad som skulle ske ifall de skulle vandra bortåt,
det visste de ju inte.
Skulle de bli ihjälbitna av svarta fåglar,
eller skulle de kanske ha risken att bli nedskjutna?

De var utfattiga, det hade knappt ens mat.
Den brunhåriga flickan lade en servett i en IKEA-korg där hon
sedan satte ned bebisen som inte hade någon blöja och lade märke till att det läckte ut.


En annan, yngre flicka kom med ett prickigt block och sade att


En av de manliga ungdomarna släppte taget av vad han hade i sina händer nu.
Han såg mot de andras riktning.


De resterande höll utan någon som helst tvekan med honom.
De bestämde sig att tämja kråkorna för en gångs skull och sprang ut mot gården.

Sedan så ringde min väckarklocka.

Det var bara en dröm.

Och för en stund så stirrade jag bara på det vita taket ovanför mig.
Det var som om drömmen symboliserade en sak av mig själv,
fast i en annan vision av det.

De "svarta fåglarna" håller mig fast,
jag är rädd för att tränga dem förbi.