pigment

Jag har inte skrivit här på väldigt länge nu,
då jag knappt haft en sekund att ens läsa en bok som fri tid heller.
Suttit och studerat, från morgon tills det moment en gått och lagt sig.

Vem vet, kanske är det ett gott ting,
att inte bloggen tar en alltför stor del i mitt liv.
För ett år sedan och innan dess handlade allting om att hinna med minst ett inlägg,
att det var vad som fyllde i värme inuti mitt liv.

Under den senaste månaden har jag bortsett från att ha studerat inför tentamen
umgåtts med den stora gruppen av folk från min kursgrupp.
Och alltid med den inre medvetenheten om att lära mig av dem,
se på hur de äter, om småäter, allting i allmänhet.
På samma gång som det blommar upp glädje inuti mig,
kan jag alltid känna hur energin faller kort därefter på grund av att
det kan kännas alltför ovant mot de gamla, goda rutinerna.
Att de inte direkt äter 6 mål om dagen medförde att min vikt rasade,
samtidigt som det inte direkt fungerar att stanna allting av för att äta ett av de sex målen.
Istället får jag le, med medvetandet om att vikten ibland vacklar.

Men samtidigt känner jag att jag överlever detta,
och det främst eftersom att jag utan att tänka öppnade upp mig om att mina magproblem
berodde på en gammal undervikt inför en kille i gruppen då vi två väntade på bussen
för en dryg månad sedan.
Till skillnad från alla andra människor hittills hade han sedan skickat mig ett sms, sägande

"Jag uppskattade att du delade med dig, om din magsjukdom.
Jag antar att det inte är så lätt att tala om".

Att få höra positiva ord riktade mot att jag råkat blotta mig om vad som ansetts vara tabu,
fick en sådan värmande känsla i bröstet, som att allting skulle lösa sig.
Jag skulle gå och veckla upp mobilen, läsa det, och le.
Kände jag mig nere, skulle jag läsa meddelandet ännu en gång.
Det fanns till slut en människa som jag på sätt och vis visa mitt riktiga "jag" för,
inte behöva hålla en mask framför mitt ansikte dag in och dag ut.
Någon... som inte skulle sitta med ett block i handen och notera inuti det.
En som till exempel kunde fråga hur det gick på kliniken i slutet av ett sms.


Men samtidigt återstår problemet med vikten åter igen.
Det senaste tillfället jag var på kliniken och gjorde en sexveckorskontroll,
hade jag gått ned i vikt, åt jag endast dryga 160 gram mat på vågen
eftersom att min mage inte tillät mer inuti sig.

Ord om att jag inte klarar av att läsa på heltid.
Sedan faktumet att min kontaktperson som beviljar mig aktivitetsbidrag
har svårt för att gå med på 1/4 del aktivitetsbidrag(längs att jag läser 22,5 högskolepoäng i vår)
eftersom att hon tvekar över att jag skulle klara av det utan kroppsliga men...
det känns som om allt och alla skall uttrycka orden


Fastän det i sig har omtanke bakom orden,
finns det alltid längs det hela känslan av att de uttrycker att jag ses på uppifrån.
Att jag på grund av detta vill visa att jag kan, att jag är kapabel,
på en och samma gång som jag själv vill leva utan kroppsliga komplikationer
som sömnproblem, stressmage, magkatarr och dylikt vilka leder till viktnedgång.
Jag känner det var och varenda dag nu, då min nackspärr fortsatt inte släppt taget om mig.

Då jag för ett par timmar sedan kunde läsa på kursens hemsida vad alla,
inklusive jag, fått för något resultat på tentamen, sprack något.
"C", hur kunde det ha skett? Jag som studerat var och var eviga dag i en månad inför det...
min nackspärr ilade till i form av en enorm smärta.
Vad som var det allra värsta vet jag inte.
Att jag inte fick det finaste betyget, att jag troligen inte blir en av de som får åka till Japan
eller faktumet att jag gjorde mitt allra bästa och lade ned min själ på detta...
och ändå inte lyckades på det sätt som jag ville.
Att det endast var tre stycken som fick "A" som resultat och att dryga hälften fick icke godkänt,
kändes inte som det allra smärtsammaste, utan att jag bokstavligen hamnade "i mitten".
Det får mig att må illa, känna mig så pass slagen ned mot marken.

I fjol hade jag ingen jukänsla i allmänhet.
I år har jag inte haft tiden till att hinna uppleva den ännu.
Plötsligt är julen runt hörnet, då allting skall vara så lyckligt, så perfekt.
Medan jag själv flyter i ett eget vaakum.

---