pigment

Hon satt där vid bordet, med Sofia, och till och med vår klasslärare för att hålla koll på henne.
Jag kände mig en aning stressad eftersom att jag hade läst andra böcker än just skolans under gårdagen.



Ifall hon visste att hon var sjuk, vad var hennes problem då i så fall?
Då visste hon att hon bokstavligt talat var ett enda stort benrangel.
Var det inte meningen att ätstörda inte skulle ha en enda aning om att de var vandrande pinnar?

Jag ställde mig framför spegeln i skolrestaurangen med henne vid min sida.


Längs tiden som gick, så sjönk det hela allt djupare.

Jag började lägga märke till att antalet plåster, från ett, till ett till.
Sedan blå handledsband som täckte en allt större yta av hennes skinn.
Hon hade börjat skära sig själv.

Sofia påpekade om varför hon egentligen skulle skära sig, hur otroligt uppmärksamhetskrävande det var,
samtidigt som min nervositet trappades upp, steg för steg.

Under en bilogilektion då jag varit sjuk, så hade hon sett på medan "Agnes" lämnade in hemuppgiften.
Hon hade tagit av sig banden.
Till och med kavlat upp sina ärmar.
Blottade sina handleder så att det inte gick förbi att lärarinnan hamnade i chock.