pigment

Tre stycken "utmaningar" per vecka.
Tre stycken "förbjudna" livsmedel att öva på.

Som majoriteten troligen säger, "Ät", "Ät", "Ät".
Men vad ifall det faktiskt inte är så himla lätt?
Nu när det varit så många gånger jag hört andra omkring mig säga
"Ååhh, jag är så onyttig ifall jag äter det här", och så äter de ändå.
De låter det hela gli~da förbi, precis som med läxorna.

Precis som när det kommer till att släppa taget om datorn när det är arbeten som skall lämnas in.
"Bara fem minuter till... bara göra den där saken klart, hehe~".

De frågade mig ifall jag inte behövde flera per vecka att öva på för att känna att det verkligen hade en verkan på mig, men nej tack.
Som om jag inte nuförtiden var påfrestad nog som det var.

Vissa som också har svårt med maten, de kan ju ifrågasätta ifall jag inte går alltför fort fram med.
Saken är den att när det kommer till maten - så är det fullkomligt individuellt!

Medan en grupp kan ha svårigheter med "klassiker" såsom pizza och hamburgare,
så kan andra även hysa en rädsla för baslivsmedel som leverpastej och pasta.

Det finns de som till och med övar på någonting sju dagar i veckan har jag hört.
Ifall jag inte tagit till mig fel, så var det någon som övade på en kexchoklad var kväll som kvällsmål.

Huvudsaken är att en gör det hela i sin egen takt som den är kapabel att gå igenom.
Inte alltför hastigt, men varför dra ut på det hela?
Låt oss säga att du skulle ha mängder och mängder av laddade ting när det kom till mat - hur lång tid skulle det ta att öva sig färdigt med de alla ifall du hade en per vecka?
En lång tid ifall jag inte misstagit mig~


Ångest är svårt, det är tungt, för det mesta på tok för olidligt.
Vid vissa tillfällen så kan ju en person ifrågasätta sig varför den ens finns till.
Den ger ju ingenting, gör ingenting för en...
vilket egentligen bara är en liten klassisk myt.
Enligt min syn på det hela, så är den faktiskt nyttig.
Den drar en slags linje och berättar att
"Nej, nu börjar vi komma ute på en hal is här...".
Det är ditt lilla alter som talar, det berättar för dig att sluta.
Du går emot det och pressar tillbaka.
Som att dra bort ens enda möjliga föda, det gör ont och alla dessa ångrande tankar bildar ett enda stort kaos inuti ditt huvud.
Det finns inte en enda liten gräsplätt med ro,
utan allting rör på sig, studsar runt i föreviga cirklar.


För mig när det kommer till sådant som är laddat och icke-laddat,
så brukar jag mer se det som att äta med ett samvete.
Att jag kan bli så förtvivlat besviken på mig själv.
Att jag gjorde fel, gjorde fel, varför gjorde jag ens det, vad ska jag göra.
Ett enda stort velande i vardagen för att vara säker på att välja det allra rätta beslutet.

Det ska vara grönsaker vid varje måltid.
Jag måste äta frukt varje dag.
Dittan och dattan...

Om det inte blir som jag önskat, så bildas det en enda stor dispyt inuti mitt huvud, och ångesten tar över.


Ett enda stort kaos. Inuti mitt huvud.

Av de två besluten så hade de båda negativa och positiva saker med sig.

Ifall glassen... så skulle jag kunna få mer tid till att hitta de sakerna jag letade efter... men jag hade chipsen att öva på under kvällen, vilket betydde onyttigt och onyttigt...
Ifall müslin, så skulle jag kunna ta den godare müslin hemma, äta någonting nyttigare än glass... men inte få tid till att kolla runt i centrumet.

Jag ville skrika, jag ville gråta.
Jag kunde inte bestämma mig att jag nästan hamnade i ett enda stort chocktillstånd.
Tårarna fick inte börja rinna nu när det svärmades med folk omkring.
Jag ville inte ha glassen, samtidigt som jag inte ville känna mig så efter och tråkig.
Det kände som om mitt mentala läge slets itu.