pigment

Varför skrev jag de orden egentligen? Vad menade jag med dem?

Jag hade byggt upp en egen bild om hur en ätstörning såg ut, vilket egentligen var så fel.

Så som jag träffat faktiskt trevliga personer med ätstörningar nu,
de senaste månaderna,
så har jag insett hur individuellt det är från person till person.

Min vision av ordet "ätstörning" hade sin grund i en gammal bekant till mig.

En person som troligen föredrar att glömma...


Jag gick i det sista året av högstadiet, i nian.
Vi var tre stycken, Sofia, jag och... låt oss säga Agnes.

Sofia och jag, vi var något kopior av varandra kunde man nästan säga.
Korta, hon en och en halv centimeter längre.
Estetiska och rent ut sagt ganska flummiga.

Sedan så hade vi Agnes, som en linjal längre än oss och... annorlunda.
Inte annorlunda på det där häftiga sättet, utan bara underlig.
Sofia, hon var ny för det året medan jag hade känt Agnes sedan början av sjuan då jag sett henne sitta för sig själv.


Det satt som naturligt inom mig att gå fram till henne.
Att se någon sitta i sin egen slags isolation fann sig inte och kanske skulle det vara en trevlig person.
Till en början så blev det vi fyra personer, L, E, Agnes och jag innan vi särades isär i par.

Det blev jag och den nya personen, även fast vi visade oss vara varandras klara motsatser.
Här och vart kunde det komma en och en annan dispyt, vi hade olika slags intressen.
Och när jag hade handlat någonting, så handlade hon detsamma, bara i en annan färg.
Ibland till och med samma.

Hon gick mig på nerverna konstant, men jag kunde inte lämna henne bara så där.
Förstå vad alla skulle ifrågasätta, vilket jag avskydde.
Det var därför det kändes som en slags frihet då Sofia kom.
Som om tyngden tvärs över mina axlar delades i två.

Hon åt mindre och sen troligen inte så mycket vid lunchen troligen.
Eller mycket, maten var vidrig, så det var ingenting som vi fäste oss fast vid.
Själv så åt jag nästan aldrig av maten, utan bara av salladsbordet.
Det handlade inte om att jag ville vara "duktig", jag var bara helt och hållet kräsen.
Men någonting märkte nog allt jag och Sofia var annorlunda med henne, eller rättare sagt så tolkadevi det som "uppmärksamhetsfjäskande".

En gång då jag satt och pluggade geografi och hade en chokladkaka från Lidl, så kom hon skuttande


Jag skjutsade fyrakronors-chokladkakan till hennes sida av bordet och hon bröt av en bit.
"Fwooosh", kunde det nästan låta om det, snabbt in mot hennes mun och


Där var det där ansiktsuttrycket igen, det där så ofantligt dåliga skådespelandet.
Ta världens allra sämsta skådespelare och sätt den i en roll där det ska vara så otroligt synd om den som möjligt.
Det var exakt så det såg ut.


Helt klart, helt tydligt, hon anstände sig inte en enda gnutta för att hålla det inne.
Vad var det för fel på henne egentligen?
Brukade folk inte normalt hålla spyerierna inom sig?

Hon kom, hon sade - med glädje och stolthet i tonen!
Jag hade inga ord att säga.
Jag var tom på ord.