Att le, att leva

"Varför och varför åt jag det här förmiddagsmålet, hela? Jag ska ju träna på att fika med Sofia..."

Det var så dumt.
Hur länge skulle en enda mening, ett citat ur en persons mun, ha impakten på en?
Som att få en att vända på ett patienskort och plötsligt se på mat i en annan lins?
Det skulle bara göra illa, det skulle bara göra ont. Värre. Rädsla.

Men jag fick anstränga mig för att hålla min optimism uppe.
Jag hade dragit mig själv igenom hela högskoleprovet under gårdagen och idag(igår, söndags)
så skulle jag fika med min vän Sofia.
Det var nog vad jag behövde, att koppla loss och "leva i nuet".

---

"Gud, så det var där du stod!
Alltså, jag hade övertygat mig själv att du skulle stå där mellan rulltrappan och Åhléns!"

"Hade du? Varför då? Vi sade väl "vid Centralens spärrar"?"

"Nä, så var det bara. Du, hon där borta, du ser, hon i det lila.
Jag trodde först att det var du på håll"

"Uuhh, vem"

"Du ser hon, där vid Åhléns. Men sedan när jag kom närmare så lade jag märke till att "Victoria har inte så ofta håret uppsatt". Och sedan så var inte klädseln lik din heller"

".... så varför isåfall..."

- ryckte på axlarna och log-

Det var hon.
En person som genom ett IQ-testresultat på nätet fått resultatet att hon borde söka Mensa.
Flummig, en person som log.
Hon log en dag, en annan, hela tiden.
Jag hade aldrig sett henne ledsen, inte heller arg, utan hon hade alltid haft det där leendet på sina läppar.

På ett och ett annat sätt så önskar jag att jag vore som henne.
Jag skulle vara en glad person som alla människor omkring drogs till,
kunna prata flytande med en total främling i telefon under tre kvarts tid.

Vi båda vandrade till ett Wayne's Coffee inuti någon Mio-affär runt Centralen och beställde varsin morotskaka.
Pratade främst om vad som hände i hennes liv.
Men det var mysigt, då behövde jag inte ha en sådan press på mig att säga rätt saker och ting.


Eftersom att hon inte åt upp hela sin morotskaka, så gjorde jag inte det heller.
Ingen press på den saken då jag egentligen inte mådde bra iallafall.

Att vi lade oss på varsin "lyxsäng" som stod placerade bredvid varandra i Mio-affären,
se hur långt vi kunde stå ut med att ligga där medan den vek ihop sig allt mer ju mer en tryckte på upp- och ned knappen.
Ta kort och skratta åt hur otroligt fula korten var, hur folken omkring troligen såg snett på oss där.

Springa runt och ta livet som det är.
Att inte bry sig om någonting, ifall vad folk tycker om det eller inte.
Att det inte handlade om tiden, utan innebörden av den.

Var det vad jag missade, som jag satt i ett slags låst läge?
De viktigaste och roligaste åren i ens liv enligt Sofia?

Vad var att leva egentligen?
Var det dess innebörd?
Eller handlade det om att vara fri?

Jag ville vara fri.
Jag ville leva.
Ta emot vad livet hade att erbjuda.




Den låt som främst påminner mig om henne~

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0