pigment

Jag vaknade strax efter tre.
Mitt knä gjorde fortsatt ont och mina ögon, de kunde inte släppa blicken upp mot taket.
Men jag tog mig upp sedan och haltade hela vägen från tåget till kliniken.


Det behövde inte ha varit någon slags karma, det kunde lika gärna ha varit av ett rent tillfälle att jag skadade mitt knä under gårdagen.
Jag fick inte tillåta mig själv att falla ännu djupare ned i den negativa sprialen jag redan satt i on-läge.


Hon sade att hon skulle ge tillbaka en sak till mig
och berättade att det var okej för mig att följa med in i personalrummet.
Själv så var jag en aning överraskad.
Normalt så bad de en att vänta utanför innan de stängde dörren.


Det var två stycken plastlådor, fyllda med inslagna paket.


Jag greppade tag i och höll upp en av de oinslagna sakerna. En lila "L'oreal-boll".


Jag behövde hårprodukterna, verkligen, men samtidigt
så skulle det kännas som någonting mer speciellt när det var inslaget.
En överraskning.


Men samtidigt så kändes det ändå speciellt, som om jag för en gångs skull hade gjort någonting bra.
Det var en god, men samtidigt en smått obehaglig känsla...

---

Eftersom att jag hade tid efter så tog jag en tur till Täby Centrum.
Folk brukade det alltid vara på fredagar, men att stå i en kö utanför provhyttarna i H&M-butiken...
Efter någon dryg minut, så lade jag märke till att en bekant från min gymnasieklass förr var på väg in bland omklädningsrummen.
Troligen eftersom att han hade en flickvän där inne som behövde höra någon annan persons omdöme.

Jag vände mig om, snurrade runt beroende på vilken sida han var om mig.


Inte att jag hade känslor för honom, nej, det handlade mer om att jag skämdes.
Så som jag såg ut.
Stor. "Cupcake". "Bredlårad.
Han fick inte se mig på det här viset, inte så som de andra människorna omkring mig såg ut.
Smala lår, långa ben, vackra med riktigt snygga klädslar.
Det började få mig att gå allt mer illa till mods.

Fast det värsta av allt, det var vad jag såg i min spegelbild.
Enorm, jag var verkligen åter igen ett fettarsle.
Lägre BMI än majoriteten enligt de andra, visst, men handlade det inte också om hur personen själv kände?


Om bara det allt bara kunde tyna bort i luften.
Jag ville se det.
Slå in min högra knoge in i mitt speglade ansikte.
Se hur alla de syrvassa glasbitarna föll ned i grunden.
Stampa med foten tills de, efter att ha blivit tvåtusen splittrade, blev till damm.