En vrede

"Du mår dåligt, Victoria"
"Vad du än säger, så är det bestämt: idag så ska du inte ens vända dig själv och dina tankar mot högskoleprovet.
Ingenting om stress, du ska helt enkelt släppa allting för idag"

Men jag mådde dåligt, helt tydligt.
Vad jag än gjorde så kändes det som en enda stor tyngd tvärs över mina bara axlar.
Det var ingenting som jag kunde intala mig själv om, att jag kände mig bra.

Under dagen så ifrågasatte jag mig själv ifall det ens fanns någon ork att åka in till stan på kvällen för att min yogakurs som alltid befann sig på torsdagarna.
Men samtidigt så var det nog perfekt, troligen exakt vad jag behövde just nu.
Att komma ut ur huset, byta miljö, koppla av och sträcka ut mina leder och kropp.
Jag längtade efter det.

---

---

Ett i sex på kvällen var det och allting nedpackat och lagom fem minuter tills tåget skulle gå.

"Vad är det som tynger dig idag då, Victoria?"

"Nn...", fäste jag min blick nedåt medan jag knäppte ihop min jacka.

Hon hade ställt sig framför mig och blockade väg.

"För det är inte så bekvämt att inte veta, du är så tyst..."

"...Du står i vägen..."

Efter att hon släppt mig förbi tog jag sats för att jogga nedför alla de backarna som tog mig mot tågstationen.
Ett flygande steg, ett till med ett skutt ovanför marken... och jag flög.
Jag flög framåt i kanske drygt en meter och föll ned i det grusiga lortet,
bland alla de gråbruna löven som fallit ned.

En sekund gick det av en tystnad och så var det som om jag skrek till den punkt att galla kom ut ur min mun.

"Aaaaaaurrghh...!!", jag kunde inte få ut ur mig alla de ting som jag ville.

Inombords så cirkulerade det tromber av ilskna, gråtande känslor av en ren desperation.
Ifall jag inte fallit där det fanns hus och villor omkring mig, då hade jag troligen allt hörts en kilometer.
Först handlade det om faktumet att jag inte skulle hinna fram och tillbaka ned till tåget.
Det gick om en, kanske två minuter.
Efter kom smärtan då jag gav försöket att resa mig upp för att sedan halta tillbaka uppför de leriga backarna.

"Men, vad har hänt, Victoria?!"

Mamma som av ett rent tillfälle råkade vara på väg in i toaletten näst intill hallen såg mig komma hasandes inför ytterdörren.
Helt nersolkad.

"F-faan...!! Mina byxor!! Satan...!!"

"Har du ramlat eller, har du gjort dig illa?!"

Så snart som jag skulle ta upp mina händer
efter att skakandes knutit upp mina skor lade jag märke till hur de var röda.
Blodet rann om dem.

I hallen kunde vi kunde höra hur pappa som satt i vardagsrummet var på väg att öppna munnen.

-"Jag sade ju att-"-

"-Jag halkade inte...!! Så säg ingenting! Jag höll koll och av nåpgon orsak så befann det sig e-en liten hög med grus nedanför indernas hus - på den enda lilla skugga plätten...!"

Avskydde mest av allt det var att vara med om
någonting liknande med att höra pappa säga "I told you so".
Vem som helst, förutom honom för guds skull.

"Du hinner inte med bussen ifall du snabbt byter om då"

"N-nej, jag gör det inte...!"
"Fa~n!"

"Det är ingenting att göra genom att svära"

"J-jag hatar det här, allt - jag hatar mig själv...!"

"Men vad säger du..."

Ett sådant självhat.
Hur kunde jag vara så korkad?
Så korkad att i sats snubbla över en rent ut sagt osynlig grushög, som jag ändå lagt märke till på vägen hem?

Jag förbannade mig själv.

"Du kan inte göra yogan på ditt rum då?"

Som om, jag kunde inte göra någonting, så spänd som jag var.
Så arg, så ilsken att varenda nerv i min kropp verkade vara till användo.
Så som jag grät.
Jag ville gå på yoga, jag ville röra mig - vilket annars inte var okej enligt min behandling.
Sitta ned och mögla.
Förbränning, mat, energi, allting befann sig i ett enda stort kaos inuti mitt huvud.

Jag ville stå upp, inte sitta.
Jag ville gå runt i cirklar, någonting, så länge det var någonting iallafall.
Men hur kunde det vara möjligt?
När jag skule göra ett försök till yoga på mitt golv,
så var det en gallskrikande ilande smärta så fort någonting nuddade mitt knä.
Jag var knappt kapabel att gå upp och ned för trappan,
att böja mina knän när jag låg på soffan, det var fysiskt omöjligt.

Jag befann mig inuti i ett inlåst helvete.

[Tro det eller ej, men när jag är fullkomligt förbannad, så har jag ett makabert förråd av svärord...]



Jag kände mig för att lyssna till någonting vackert medan tårarna föll på ned mitt skrivbord.


Kommentarer
Postat av: intedrabbad

Jag känner igen mig i din relation till dina föräldrar. Så svårt att nå fram och prata, men ändå vill de så väl. Jag hoppas att du får en bra helg och att du tar hand om Dig själv.

2009-10-23 @ 21:23:42
URL: http://intedrabbad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0