pigment

Visst, kanske lever jag med ett tvång av att ta småsmå klunkar åter och åter igen,
men vad ifall jag var van med det?
Och kanske vilje sköja bort den hela vidriga smaken av någonting jag fann svårt?
Jag mådde illa, som att pressa i sig en havregrynsgröt utan någon som helst mjölk - kväljningar!
Att känna hur det nästan bildas en propp i halsen - jag fällde tårar.

Men jag gjorde det iallafall till slut,
till följd av att det spökade inuti mitt mentala en lång tid efter.

Det fortsatta kväljningarna.
Smaken.
Faktumet.
Jag kunde inte sluta gråta, det gick inte.
Som om jag försökte sluta in mig i mitt egna, så fanns det inte någon ork...
det är så underligt...
så som folk brukar säga att det är under de allra svåraste tiderna
som en person behöver en mänsklig kontakt - jag orkade inte.

De andra patienterna höll på med en glasinristare, olika slags ting, skrattade.
Men inombords så kändes det som om det ultimata var att fly.
Fly, fly ifrån allting.
Fast vart skulle jag egentligen fly?
Och varför när saker ändå skulle dra sig ikapp mig förr eller senare.


Med hörsnäckor i öronen så satte jag mig i ett av de små "ätrummen" och vecklade upp katalogen jag dragit med mig till kliniken.


Allting handlade inte om pannkakan, utan det var stressen som kusade runt inuti mitt bakhuvud.
"Femton dagar kvar, måste leta", eller nej inte bara "leta" - jag var tvungen till det!
Eftersom att jag var under behandling innan hösten, hade jag varit tvungen att tacka nej till mitt antagande till den praktiska filosofin i Stockholm.
Jag gick själv "in i väggen" av stress i mitt projektarbete,
så varför vara kapabel till universitetsnivån rakt efter kunde man ju fråga mig själv.

Men den här gången så skulle det bli någonting av det hela, de var det tvunget att bli.
Kanske skulle jag vara kvar i behandlingsfasen i vår,
vem vet,
men jag skulle åtminstone komma in på någon 15-poängare
innan jag sökte någonting stort någon annanstans i höst.
Det hade jag bestämt mig för långt innan.
Men samtidigt så fanns det ett sant faktum: De flesta kurserna började under hösten, för att inte säga 15-poängarna.


Vi följde varandra i korridoren till de andra vars skratt kunde höras på ett långt håll.
Visade upp sina saker vilka andra fann som konstverk, andra inte.
De skämtade, log, skrattade.

Men samtidigt, fast de satt mitt framför mina ögon, så kändes det som om det var så långt borta.
Så distant. Så diffust.
Jag log själv, ett vitt sådant.
Inte ville jag förstöra det roliga tillfället, men samtidigt så satt jag där rädd.
Rädd, rädd för att jag skulle vara genomskinlig och de skulle vara kapabla att se igenom det allt.
Se på mig, se hur falsk jag är.


Strax vid skymningen så satt jag på roslagsbanan på väg till Medborgarplatsen.
Även fast yogaklassen skulle vara sen och börja vid halv åtta, så verkade det inte ha en sådan roll för mig.
Bort, bort ifrån det vanliga. Bara ut.
Jag kände för att sluta mina ögon och bara falla i sömn.

"Sidan 286... 287...", det var runtomkring de allra sista sidorna i boken jag hade i min hand.
En flicka var döende i leukemi och hade som mål att uträtta sina mål i livet innan sitt sista andetag.
Inre tankarna, hur mellanrummen emellan raderna blev alltmer större i takt mothennes slut.
Folks sista hälsningar farväl.
De vita molnen som svävade över en.

Mina tårar rann ned längs kinden.
Jag kunde inte hålla det inne och lutade min panna emot fönsterrutan för att inte den äldre kvinnan i det andra hörnet av vagnen skulle lägga märke.
Dessa ord, låten "Birds" av Emiliana Torrini... det lät så fridfullt. Så fridfullt att dö.

Lutandes tillbaka med blicken upp mot himlen och taket, drömde jag mig baklänges.