pigment

Det var det idag(igår).
Men jag skulle iallfall göra mitt bästa, även fast jag klart var medveten om plågan.
Herregud, yoghurt var fortfarande tungt och nu hade tyngden av nervositet blivit gränsen tyngre.
Typiska, typiska Victoria.
Så fort någonting skulle oroa mig, då var det Google som gällde.
"Magsjuka", "Magkatarr", "Kurer"... så skulle jag förstås ha tagit en titt in på netdoktorn där det stod
"Undvik stora och kaloririka måltider".
Härligt - då jag var under just en ätbehandling.
Nu hade jag ännu en sak pressandes inuti mitt huvud.


Det var kyckling idag, min favorit.
Och jag kunde inte äta det.
Brände, mitt grepp om gaffeln darrade.


Ett helt fantastiskt glas av tjockflytande näringsdryck, ännu bättre.
Tre personer i personalen satt kvar omkring mig och två kom för att äta lunch.
Undra vad de kunde ha trott,
se mig sitta där med tårar av smärta längs kinderna och ett skakande glas i handen.
Även den gjorde ont.

"J-jag sitter kvar här i en halv minut med en rak r-rygg..." klämde jag ur mig.
Det kändes som om jag inte bar på modet att ens resa mig upp.
Vad skulle ske då?
När jag väl hade lämnat matsalen lade jag märke till magen.
Jag var som runt omkring fjärde, femte månaden och den var totalt stenhård.
Inte en enda centimeter av pekfingertoppen gick in i den.


Aldrig. Nej.
Jag hade redan sagt det till mamma som kommit dit för ett samtal tidigare.


Att ha en bokad tid hos läkaren, det var frid och harmoni.
Iallafall tills hon bad mig att lägga mig ned på rygg så hon
kunde trycka och pressa in på vardera av magens ställen.
Min behandlares ständiga frågande ifall det kunde ha någon slags roll med stress.
Att det gjorde ont.
När jag tänkte efter så var det faktiskt mycket som kunde vara av stress, men på den här nivån?

En kanske möjlig praktiktjänst.
Sedan ansökan till universitetet som skulle vara inne.
Frågan ifall jag skulle få ha grönsaker på tallriken eller inte.
Hur hela mitt hem bestod av ett enda kaos nu medan pappa höll på med sitt "skorststensprojekt".

Sot på alla möjliga platser,
kökets städskåp urrivet med ett äldre skorststenshål i väggen i dess plats,
tegelstenar i både övre och undre hallen,
att jag ens behövde skor för att gå till mitt rum ifall jag inte ville vara en lortpelle.
Mitt rum så kvavt som det var etfersom att jag inte kunde ha det öppet medan pappa solkade ned från den öppna vindluckan precis utanför det.
Jag stod inte ut!
Han rubbade min resterande energi!
Jag vägrade att ligga hemma som sjuk!

Att jag knappt ens kunde gå utan att magen var som döende, ifall så skulle jag aldrig ha anat vilken enorm kapacitet stressen kunde ha på en...