pigment

Att tiden hade gått så fort.
Oron låg och vilade inuti mitt huvud.
Kanske var det ingenting utom det vanliga för de allra flesta,
men vilken press för mig.
Så mycket ansvar på mina axlar.

Som om jag skulle ha tänkt
"Men jag mår ju inte bra...",
då jag egentligen troligen inte skulle bli bortglömd och mindre viktig.

Jag var jag, det är en måltid om dagen som gällde.

Det är ju någonting som jag egentligen borde ha glatt mig över
- jag gjorde framsteg och i den korrekta riktningen.

De såg mig som en som kunde tackla ansvaret över
att äta sin frukost hemma var dag och inte på en ätstörningsklinik.
Det var bra..., inte fel.

Samtidigt så var det som om jag inte litade på mig själv alls.

Som om hon skulle klara det, den där.
Hon som helst av allt egentligen ville ta halva mått, åter igen bli platt om magen.
Flickan som egentligen ville förstöra allting för sig själv.
Som kände sig som kvarlämnad på en gata av sin beskyddare.

Jag var innerst inne skräckslagen...


Just det, ja.
Jag stod ju på ett café där jag skulle få öva på att fika i sällskap med min behandlare.


Vad skulle jag då välja?
Huvudsaken var att bakelsen skulle vara bland det allra minsta av det tillåtna.
Annars att det skulle se fint ut...


Någonting pannacotta-liknande var det, men med sådana härliga färger.
Alldeles knallgul - och med physalis och passion ovanpå.


Och vi beställde varsit bakverk.
Ångesten över att det var tvunget med läsk vid sidan av,
men jag försökte att hålla minen uppe.
Passionen, så som jag hade saknat den... smaken, allting.

Jag log något lättsamt.


Både physalisen och passionen gav mig så många minnen.
Vad hade jag ätit dem med, när...


Gröpte ned ned precis i mitten och fick upp en hög på teskeden.


Hon satt där med en lilla plastasken med desserten inuti
och lutade den lite slätt över sin egen tallrik med smulor av
saffransbullen(avskyr saffran med hela mitt hjärta) för att lätt putta över passionsbiten.


Istället för att enbart passionsfruktsbiten skumpat över, så fick den sällskap av hela kompaniet.


Jag tog försiktigt tag i bakelsen med fingrarna och släppte tillbaka den i asken.


Och vi skrattade.
Och om igen även fast tårarna samlades i ögonen på mig för att bakelsen var vidrig.

Det slog mig.
Det här skulle inte vara för evigt.
Jag var en patient, jag skulle inte vara där för alltid.
Inom en tid så skulle jag nog vara fullkomligt bortglömd.

Jag såg mig omkring.
Vad fanns det för någonting som väntade på mig därute,
vad fanns det som kunde vara så mycket bättre?
Vad fanns det för något som senare skulle hindra mig
ifrån att än en gång hamna i cirkeln?

Så fort som vi skiljts åt, så kände jag än en gång
som den vilsna flickan vem allting bara gled ifrån.
Allting skulle bara lämna mig förr eller senare, det var jag så övertygad om.
Förr eller senare, så skulle jag nog än en gång bli så ensam igen.


Det här var en flicka.
En som tittade och jämförde energihalten av vartenda paket hon tog från hyllan.
En som granskade vad som innehöll färre kemikalier.
Någon som egentligen blev utmattad av att vandra runt i den lokala mataffären.

Hon skulle börja ta ansvar.