En desperation
Kanske av att jag sovit på tok för lite,
kanske för att jag gråtit dem röda.
Kanske av alltsammans.
Är jag trött, mår jag dåligt, då ska jag dessutom
förstås ha tendensen att brusa upp, vilket jag gjorde vid vissa tillfällen.
Jag är glad över att mamma har kommit hem igen från akuten, det är jag.
Samtidigt så är det så mycket som kretasr runt inuti mitt huvud konstant.
Det här bara adderade ett par extra lager ovanpå det hela.
Att höra mina systrar viska upp mig på skarpen om att inte stressa upp mamma.
Känna att någonting kommer att gå fel snart,
någonting kommer att komma fel ut ur min mun.
Det är tröttsamt att vara på vakt hela tiden, för att inte säga maten.
Till skillnad från de som tröstäter, så är jag den rena motsatsen.
Det känns alltid så mer behagligt att minska(vilket jag inte får).
Det får mig att känna mig ren.
Som om jag tömt mig själv på det svarta.
Vad det var för fel på henne, det visste vi fortfarande inte.
Kanske var det en tumör, kanske en liten stroke, röntgen visade iallafall inget synligt.
Och ändå så hade hon blivit som lam på den ena sidan av sitt ansikte.
Tugga fick hon göra på ena sidan eftersom att smaken var borta.
Vi fick åter och åter igen säga till henne att blinka ögat.
Det gjorde mig lidande att se henne på det viset.
Hon lutade sig bakåt i kökssoffan.
så förhoppningsvis ifall det går bra... så kommer det att vara över om några veckor"
"Åhh, fan. Jag du vet hans brorsa... han hade stämde med den, fast den kom ifrån stress"
Och alla mina systrar runtom bordet såg på varandra.
Det måste vara praktiken, det måste vara att hon åker ända till Norrtälje för den.
Tiderna, dagrna, säg det.
Själv så satt jag där tyst för mig själv och såg ned på bordet.
Då de väl började komma in på ett samtalsämne om parabolboxen så gick jag gick jag ifrån middagsbordet.
Då jag precis stigit ut ur duschen och öppnade badrumsdörren, så hörde jag min ena syster.
Hon skrek i en kombination av gråt och förtvivlan från köket.
De höll fortfarande på.
Svart och vitt.
De var mitt fel.
Jag var bara i vägen, förstörde min egen mamma.
Jag gjorde henne sjuk i stress.
Så fort jag gått nedifrån trappan, så gormade min syster åt pappa.
Självklart var det pappa som inte kunde kompromissa.
Han kunde bara se det på antingen på sitt eget sätt eller "de andras" felaktiga.
"Du...!! Du har ingenting med det här att göra!!", blockade hon med sin hand emot mig.
Det fick mig inte exakt att må bättre... bara sämre.
Som om hon förutspått i förväg att jag bara skulle komma med skit.
Det gjorde mig galen inombords.
Jag var inte en förbannad skit, jag var en förbannad människa jag med.
Och om inte.
Jag skrek, jag pressade ut mig allting förbannat som jag kunde få ut ur mig emot pappa.
Jag var så trött på det hela, jag ville få ett slut.
Varken hade jag orken eller lusten till det egentligen, men jag hade tvånget inuti mig själv.
Jag ville inte se mamma lida ännu mer.
Varför behövde jag säga allting?
Varför behövde jag gorma ur mig hur jävla miserabelt allting var?
Det var så fel, så fel...
Jag stod där och pustade in luft i mig medan min andra syster lade sin hand på min axel.
Jag vände mig om emot honom.
"Ja, en sak är iallafall... jag minns knappt den senaste gången du sagt så många ord till mig"
-krak-
Vad skulle jag ha sagt till svars emot honom egentligen?
Om varför jag inte pratat med honom?
På ett sätt så avskydde jag honom, på ett annat sätt äcklades.
Framför allt så hade jag under den senaste tiden inte ens haft orken att argumentera med honom.
Jag var trött på det, jag var utmattad.
Och ändå så kunde han fan inte greppa det.
Då jag letade efter mamma, så fann jag henne i sitt rum.
På sängen. Med släckt ljus.
Det gjorde ont.
"Kom och lägg dig här"
Jag lade mig bredvid henne på sängen och grät i hennes famn.
"Förlåt att jag sliter på dig så...!"
Tjejen, jag blir så berörd av allt du skriver. Hittade din blogg för inte så länge sedan och blev helt fast, du är så otroligt bra på att skriva och uttrycka saker på ett levande sätt!
Jag har själv haft en ätstörning, men är idag frisk. Det tog sin tid och det gick i olika etapper, men det gick, när jag vågade börja vara ärlig mot mig själv och därmed också kunna lita på mig! Först då kunde jag ta steget ut på allvar, och inse att jag är den viktigaste i mitt liv.
Du förtjänar så oerhört mycket bättre tjejen och måste sluta slå på dej själv! Du har ingen skuld i hur din mamma mår, ibland sker saker som man inte kan hindra och inte heller göra ogjort. Men däremot kan man leva här och nu för att allting ska vara så bra det bara går i det man befinner sig i. Jag är ganska säker på att din mammas högsta önskan är att se dig må bra, att se dig skratta och le och vara lycklig, att göra saker du trivs med och vara tillfreds med dig själv! Och jag vet att du också vill, och framförallt kan, komma dit. Saker som har varit är historia nu, lägg all din energi på att göra nuet och framtiden bättre!
Jag levde länge i rutiner efter att jag gått i behandling, jag åt det jag blev åtsagd och på de tider jag skulle, och visst, det funkade..jag överlevde.. Men jag var inte fri. Fri blev jag först när jag kunde släppa kontrollen och hitta en frisk kontroll, när jag vågade lita på mig själv, lita på att jag gjorde saker för mitt eget bästa! Först då kunde jag börja leva hur jag ville, välja vad jag ville äta och hur. När jag, och alla andra, kunde lita på att jag ville mig själv väl..när jag slutade slå på mig själv..
Det är lättare sagt än gjort, men valet ligger alltid hos dig. Ingen annan kan göra dig fri, men du själv kan faktiskt göra dig fri. Du är ingen diagnos, du är du, och du är det viktigaste du har. Du måste lämna det förflutna bakom dig och jobba på att förändra det du kan förändra. Och framförallt, sluta slå på dej själv tjejen, du är alldeles för värdefull för att bli mörbultad! Våga känna efter. Våga lyssna på dej själv! Våga må dåligt, för att sedan kunna må bra.
Jag vet inte alls om jag kommit fram till något vettigt, men..kände bara att jag ville skriva nåt:) Kramar till dej!
svar till Martina:
Tack för din fina kommentar~!
Det värmde verkligen i mitt hjärta och jag blev så glad av att läsa alla dina ord... vilka faktiskt stämmer innerst inne.
Kramar till dig från mig~<3
