pigment

Jag sov runt omkring högst fem timmar i natt.
Allting kändes så tungt då jag var tvungen att vakna.
Armarna, ögonlocken, huvudet.
Att vakna upp och se hur allting var släckt.
Mamma låg på sjukhuset i natt för säkerhets skull.

Den där tystnaden, det där mörkret... det var troligen det värsta av allting.
Att allting kändes så öde och övergivet.

Det är ju nästan underligt.
Eftersom att jag hade satt uppe till över tvåtiden, så var jag ju hungrig då jag vaknade.
Ändå ville jag inte ha frukost, som om jag inte var "mentalt" hungrig.

Jag var redan något knäckt av min spegelbild i ett av H&Ms omklädningsrum
och sedan så släpptes bomben ned sent på kvällen.
Nu fick det vara nog, jag är inte lika kapabel till påfrestningar som de allra flesta.
Allting pressas ju in på en och samma gång i mitt huvud.

Inte några fulla mått någonstans. Alls.
Ifall inte min pappa kommit för att äta sin frukost,
så hade jag definitivt inte ätit upp hela min.


Det kan nog anses lite patetiskt och konstigt.
Jag vill egentligen inte äta.
Samtidigt så är jag rädd för att hoppa över en måltid eftersom
att jag är livrädd för att min metabolism(ämnesomsättning) ska trappas ned då.

Fullt med beslut och beslut, då och då.

Jag är klart medveten om att min behandlare kommer att
ifrågasätta mig varför jag inte tagit fulla mått på måndag.

Varför förstår den här flickan inte att det inte blir bättre
att hon låter andra områden dras ut över maten?
Det vet hon ju.

Och av någon så korkad orsak,
så kommer jag troligen inte heller kunna hålla undan ett litet leende då.
Det går inte att hålla inne trots att det är det jag vill.
Det kommer att komma av sig självt, som alltid.
Som om mitt inre ego skrattar åt mig själv omedvetet.

Ändå så kändes det något så harmoniskt att inte äta upp allting.
Att varken ta fulla mått eller äta upp hela mellanmålen.

Det är matens fel.
Någonting intalar mig att allting är matens fel.
Det är den som gjort mig sjuk, det är den som förstört så mycket.
Det är den som gör mig så "ful".


Att tränga sig runt omkring ute på stan en lördagseftermiddag,
det var nog inte ett så klokt beslut för min del.
Folk hostar, harklar, att man knappt ens kunde gå framåt.

Allting blev bara för mycket.
Samtidigt som jag på ett eller ett annat sätt försökte fly från mitt hus,
så ville jag samtidigt därifrån med.
Vart jag än skulle ha tagit vägen, så skulle saker
och ting bara svärmats omkring mig som en jäkla bikupa.

Att jag blev så trött, knappt ens orkade gå normalt.
Jag var iallafall inte nära på att kräkas av stress som jag varit förut.

Samtidigt som jag försöker le och uppträda mig som en normal, vettig människa...
så sliter det så mycket på mig då jag inte mår bra.
Varför kan det aldrig bli bra för mig?
Räcker det aldrig, hur mycket jag än försöker?

Då jag väl kom hem, så stod mamma där med ett leende
och armarna formade som en öppen omfamning.
Jag hade inte orken att le tillbaka.

Jag kände mig hemsk.